Jul 28

I går morse bestämde jag och min man oss för att hälsa på våra vänner i  Borrby på Österlen. När vi gör sådana här små utflykter, så kan vi inte bara köra till målet utan vi måste stanna på alla loppisar och antikbodar. Vi körde från Malmö över Trelleborg längs den gamla kustvägen och första stoppet blev i Ystad, mina gamla hemtrakter! Nere vid Hamngatan i Ystad finns en loppis som aldrig varit öppen då vi varit där förut, men vi hoppades att det skulle bli annorlunda denna dag. Tyvärr var där som alla andra gånger stängt, så i Ystad blev det en promenad och wienerkorv till hundarna.

In i bilen igen och genom Sandskogen i Ystad, mot nya loppisar. Vi körde och körde och ingenstans såg vi någon efterlängtad skylt med “LOPPIS”. Strax innan Kabusa såg vi så äntligen en liten skylt med Antikt och vi svängde snabbt av och in på en liten grusväg. Efter en km kommer vi fram till en liten butik där det står STÄNGT! Inte kul! Några svordomar och sedan var vi på väg igen. Vi hann inte långt förrän vi såg denna trevliga och inbjudande skylt.

En stor bra parkering och vi och hundarna skyndade mot ingången.

När vi kom in så började mitt loppishjärta att dunka av alla fina saker som jag såg.

Själva lokalen är magnifik och är en kombinerad konsthall men även med försäljning av retrosaker. Vi hittade många fina saker, men priserna var inga direkta fyndpriser när det gällde inköp, för att sedan kunna sälja i min butik. Jag hittade dock några fina finska glas som jag köpte. Vi passade också på att fika till ett mycket bra pris och vi och hundarna njöt av bullar, sol och vacker miljö.

Nu satt vi i bilen igen och denna gången behövde vi inte köra så långt förrän vi såg nästa skylt. Nu hade vi kommit fram till en sådan där spännande trädgårdsloppis, som antingen kan vara rena bottennappet eller inte…

Ett garage och några förråd som var sprängfyllda med loppissaker och vi hittade faktiskt en del saker här. Här fanns mycket rostfritt som vi köpte och även någon vas fick följa med. Doris och Vallda som våra hundar heter, hann aldrig tröttna på att åka bil eftersom de hela tiden visste att snart ska vi få gå ut igen, snart är vi framme vid en ny loppis.

Nu hade vi svängt in på en ny liten grusväg efter att ha sett en liten skylt med “Loppis 1 km”. Väl framme, efter mer än 1 km, möttes vi av en vacker gammal byggnad fylld med loppissaker från golv till tak. Bland alla dessa mängder av saker och en supertrevlig gammal farbror, kunde jag bara hitta en tuff orange lampa för inköp. Innan jag bestämt mig för att köpa lampan hade jag dock tvekat rejält eftersom lampan hade en rejäl vit målarfläck på skärmen. Jag skrapade lite på färgen för att se hur hårt den satt och upptäckte då att det var fågelskit…

När vi kom till Löderup var vi ju bara tvungna att besöka Gröna Ladan, även om vi varit här många gånger förr. Denna gången var här väldigt utplockat men jag hittade någon teaksak och en lampa. Hundarna blev generöst bjudna på vatten.

Inne i Löderup besökte vi denna prylbod som ägs av en trevlig dam och hennes man. Här fanns mycket fina saker men det mesta var från före 50-talet och alltså inte i min genre. Fast lite köpte jag, lite fler finska glas, några krukor och en fräck förpackning från 60-talets Boda.

Väl framme vid vårt mål i Borrby, möttes vi av denna underhållande men frustrerande skylt.

Butiken såg ut att ha massor av roliga saker från 50/70-talet, men vi fick nöja oss med att fönstershoppa.

Resan från Malmö till Borrby tog sex timmar, men vi hade himla kul!

Tagged with:
Jul 26

Min man köpte en låda full med tennhalsband från 70-talet,  på en loppis för ett tag sedan. I går plockade jag fram dem för att montera fast kedjor i dem  och då upptäckte jag att de var stämplade. Fram med luppen och till slut hade jag lyckats tyda att de var stämplade med “Svenskt Tenn” “G:son Liedholm”. Vem är då denna G:son? Efter lite sökande på nätet kom jag fram till att Magnus G:son Liedholm föddes 1942 i Malmö men har bott i Skanör i många år. Magnus G:son Liedholm är ädelsmed och har bland annat gjort Lunds Domkyrkas nattvardssilver, silverkorset till Johanneskyrkan i Malmö och Malmö stads kulturpris i form av ett ägg på en pelare, vilket delas ut en gång per år. En aktiv man med många järn i elden…

Här är några av smyckena som snart även finns i min butik.

Tagged with:
Jul 23

Av en händelse inhandlades denna lampa till butiken för en kort tid sedan. Vi visste ingenting om den, mer än att den var typiskt 50-tal och med underbar färg och form. På Degeberga antikmarknad fick vi så veta av Katrin, att lampan kom från Ateljé Lyktan och det alltså inte var vilken lampa som helst.

Lampan är formgiven av Hans Bergström och han fick även en utmärkelse i form av en guldmedalj 1954 på den tionde Triennalen i Milano. Tydligen var det den utmärkelse som Hans Bergström värdesatte högst under hela sin verksamhet.

I boken Ljuset ska vara vitt och lysa fritt av Johan Jansson och Staffan Bengtsson kan man läsa följande:

Ett tårtformat plastjok värmdes och formades runt en träkon. Skarven i längsgående riktning markerades med en tydlig v-form och utgjorde ett formelement i strutens öppna del. Den mjukt böjda spetsen fick två hål med ett par centimeters mellanrum, avsedd för ledningssladden. Hålen medförde att armaturen, och ljuskällan inuti, gick att variera i höjd, oberoende av varandra; man kunde variera ljuskällan inne i armaturen samt reglera höjden på själva armaturkroppen.

Man kan läsa vidare;

Resultatet av denna plastkon blev en succé och en flitigt plagierad hemmabelysning som genom åren skulle återkomma i all sköns varianter. En avskärmande armatur, men med en konstruktion så enkel som möjlig, så funktionell som enkelheten tillåter. Det är skenbart simpelt, det är helt igenom genomtänkt.

Just denna lampa som jag har är tydligen ovanlig med sin gula färg och att den har det svarta bländskyddet. Jag är mycket glad att jag fått denna nya bekantskap och lärt mig något ytterligare – det gillar jag!!!

För er som är intresserade kan jag tillägga att lampan sedan ett antal år åter är i produktion på Ateljé Lyktan.


Tagged with:
Jul 20

Idag var jag tvungen att ta itu med det tråkiga efterarbetet från Degeberga antikmarknad.  Entrén till butiken var fylld av lådor, verktyg, kassar, plasttak och en massa annat och allt måste undan eftersom butiken ska vara öppen i morgon.

När man packar inför en mässa eller antikmarknad så gör man det lite på vinst och förlust, åtminstone när det gäller varorna. Vad kan tänkas gå att sälja på denna marknad? Är det de lite bättre sakerna som ska packas ner, eller är det sakerna som tilltalar japaner, eller är det billiga fyndsaker? Ibland har man turen att packa ner de rätta sakerna men i många andra fall står man bakom sitt bord på någon marknad och svär över att man inte packade ner det, eller det. Till Degeberga hade jag packat ner mycket glas av Signe Persson-Melin, teakskålar, Bersåkoppar, Spisa Ribbkoppar, lite udda roliga prylar samt en jättestor realåda.  Inte ett enda glas av Signe Persson-Melin såldes, de flesta bara ojade sig över hur dyrt det var. Spisa Ribb gick bra, teakskålarna stod kvar, liksom mycket annat. Det som slog på Degeberga var däremot utan tvekan realådan!!! Inte mycket fanns kvar i den inte…  Just det! Buntar av gamla linnehanddukar/kökshanddukar gick också som smör i solsken!

Vad inhandlades till butiken då? Inte speciellt mycket eftersom utbudet var ganska knapert när det gäller vår inriktning. Dock fick följande följa med;

en Åviken brödrost, Festivoljusstakar, Chess, ett barset, en underbar höna från Upsala Ekeby (inköpt av sonen), ett brödskrin, en Kulan askkopp, salladsbestick och en Holmegaard vas i lackrött.

Den här underbara brickan har en given plats hos precis en sån. Liksom Lundbys dockskåpsmöbler.

Tagged with:
Jul 18

Förra sommaren hade vi efter många års väntande, turen att äntligen få en plats på Degeberga antikmarknad. Dock hände det sig så att jag och min man fick ett barnbarn några veckor för tidigt precis dagarna före marknaden, så vi fick stå över. I år hade vi helt glömt bort det, när en av arrangörerna ringde förra helgen och frågade om vi tänkte komma. Jag var tveksam, men min man nappade direkt. Eftersom det är tufft att stå en hel dag ensam på en sådan här marknad, åtminstone om man inte helt vill köra slut på sig, så fick vår son erbjudandet om att följa med. Han tackade ja lite motvilligt och när han igår fick veta att han skulle hämtas klockan 05.15 såg jag på honom att han helst av allt velat slippa.

Väl uppe i Degeberga fick dock sonen blodad tand och han har ringt till mamma massor av gånger för att kolla om “det här är något”. Han har ju även hjälpt mig i butiken en hel del i sommar och jag är mer än lite stolt när jag hör att han snappat upp och lärt sig både ett och annat inom mitt område.

Jag ser fram emot när min son och man kommer hem för att dels berätta om dagens äventyr, men även om vad de har fyndat!

Tagged with:
Jul 16

Idag när jag tidigt kom till butiken för att packa och förbereda inför Degeberga antikmarknad, möttes jag av denna syn. Min svärdotter Nicole hjälper mig då och då i butiken och jag bad henne i går att duka upp ett nyinköpt bord så att det såg trevligt ut. Jag vet inte varför jag blev så glad när denna syn mötte mig idag. Kanske den välkomnande skylten, eller den perfekt färgkoordinerade dukningen (enligt mig), eller att jag kanske insåg att jag inte måste göra allting själv för att det ska bli bra…

Tack Nicole!

Tagged with:
Jul 14

En del klockors tickande kan få mig att bli nostalgisk på ett gott sätt. Däremot kan vissa klockors tickande få mig att bli sorgsen och illa till mods. Jag har samtalat med många kunder i min butik, om vad det är som klockors olika tickljud gör med oss. Vissa ljud blir man stressad av, vissa klockors tickande knuffar en tillbaka till farmor och farfars vardagsrum, vissa klockor vill man bara slänga i väggen…

Jag och någon kund kom fram till att de stressande klockorna tickar ojämnt eller snabbt. De som gör en lite olustig till mods är de som påminner en om gamla människor som man mött och där tiden liksom stått still och blivit konserverad, likt ett museum. De klockor som gör en glatt nostalgisk är de som påminner om trygga, trevliga miljöer från barndomen – kanske köksklockan hos mor och far!?

Själv älskar jag gamla köksklockor från 50/70-talet och de får gärna vara i starka färger och i plåt eller plast, som den på första bilden. Här ovanför visar jag några klockor från butiken som är i porslin/keramik.

I alla kök tycker jag att det måste finnas en klocka, det hör liksom till. Själv har jag en orange klocka i mitt kök, en klocka som gör mig glad!

Är man lite kreativ så kan man göra sin egen köksklocka av något som man gillar eller av något som inte fungerar. Jag har en god vän som är mycket kreativ och han gör klockor av alla möjliga gamla oanvändbara kökssaker. Här nedan har han gjort en klocka av en oanvändbar Steltontermos, jätteläcker tycker jag!

Han har även gjort klockor av gamla stekjärn, muggar, koppar och som här nedanför, av gamla oanvändbara tallrikar.

När jag eller min man är på loppis, så hittar vi då och då Astrid Sampes fantastiska brickor. Dessa brickor är behandlade med ett speciellt antiglidskydd på brickans ovansida, för att glas och dylikt skulle stå stadigt och säkert och inte glida omkring. Detta har dock förbigått de flesta, så när man hittar dessa brickor så är de ofta förstörda av att någon nitisk hand har försökt gnugga bort det “klibbiga”. Just en sådan bricka har min vän gjort om till klocka och det känns bra att den fick fortsätta finnas till, fast för ett nytt ändamål.

Tagged with:
Jul 10

Som ung 18-åring kom Carl Harry Stålhane till Rörstrand och här stannade han till 1973 då han startade en egen ateljé vid namnet Designhuset. “En kameleont i den svenska konstindustrin”,  kallar Petter Eklund Stålhane för i sin bok, som kort och gott heter Stålhane. Han menar att Stålhane rörde sig mellan olika stilar och trender och gjorde både fantastiska och humoristiska gods men även tråkiga.

Själv är jag mycket förtjust i hans serie EntréEntré är tillverkad i stengods och i olika pastelliga glasyrer med avskrapade ytor med relief vid fot och handtag. Själv har jag förkärlek för det limegröna  godset, men kan också tjusas av det koboltsblå, solgula, röda, turkos och till och med det grå godset. De mindre skålarna var från början tänkta som kaffekoppar, men jag tror de flesta använder dem för småplock som godis med mera. Serien blev väldigt dyr att tillverka så den producerades endast under åren 1957-1960.

Jag har precis köpt in ett ovanlig Entréset till butiken, åtminstone har jag aldrig sett det förut. Det är är tre skålar i olika färger som står i en stringställning. Mycket snygga tycker jag att de är!

En annan serie som jag är förtjust i heter California. Att det skulle vara Carl Harry Stålhane som formgivit denna serie har det tvistats en del om, men jag utgår ifrån att Petter Eklund, författaren  till boken Stålhane har torrt på fötterna när han skriver att Stålhane formgav denna serie 1952 på Rörstrand. Det ljusblå fatet och det röda och grå finns i butiken och på webshopen.

Det kan vara kul att veta att Carl Harry Stålhanes konstgods lämnade Rörstrand i tre olika klasser:
Unikat, ateljégods och seriegods:
Unikat var keramiska personligheter och signerades som konstobjekt med Stålhanes namn i skrivstil, årtal och unikatnummer. Ett unikat har
alltid i något skede bearbetats av Stålhanes egna händer.
Ateljégods skulle påminna om de utställningspjäser som satte standarden, men med sitt lägre pris skulle det sälja i stor mängd. Från en handfull
till flera hundra exemplar kunde ingå i en serie. De drejade eller gjutna föremålens form var identisk i ateljéserien, men glasyren skulle
skifta och ge varje sak en unik karaktär.
Seriegods var den industriella tillämpningen av de unika föremålen. Det skulle sälja under lång tid och vara anpassat till en bredare smak och storskalig
tillverkning. Hundratusentals föremål med den säljande signaturen chs i botten lämnade fabriken.
Märkningen på Designhuset följde i stort sett principen på Rörstrand, men gränserna mellan de olika serierna är flytande. Unikat signerades med Stålhanes namn i skrivstil och årtal. Unikt målat fat från designhuset, Seriegods signerades med initialerna chs. snf är ett modellnummer.

Ha det gott alla i sommarvärmen, nu ska jag ta ett svalkande dopp!

Tagged with:
Jul 02

Jag älskar att omge mig med blommor och växter, både ute och inne. Min terrass brukar prunka av blommor så här års, men denna sommaren kom igång så sent att det enbart är perennerna som prunkar för tillfället. Jag tyckte inte det var så kul att plantera blommor i junis regn och rusk, men det blir nog bättring på den fronten nu i juli då det är tropiskt varmt här.

Även på terrassen försöker jag att använda mig av äldre ting för att plantera blommor i. Eftersom jag har många större träd och växter så har jag köpt en hel del zinkbaljor och zinkhinkar. Dessa fungerar utmärkt bara man tar hål i dem så att överskottsvatten kan rinna ut. Ett tips jag fick på en trädgårdsskola är att man inte ska ta hål i botten av kärlet, utan några cm upp, detta för att vattnet inte bara ska rinna rakt igenom. Den stora zinkbaljan här ovanför innehåller mängder av smultronplantor samt ett träd som kallas “brödträd”. Zinkbaljan är så stor att man inte precis flyttar runt den efter behag, den rymmer 100 liter! Hinken bredvid pryds av en utomhushibiskus som brukar blomma med gula blommor.

Den ovala zinkbaljan rymmer 70 liter och i den växer vad många tror är ett olivträd, men det är faktiskt en salix. För att fylla ut växer där även en murgröna och en förgätmigej.

När jag ändå var i gång med att ta bilder så visar jag även min “Elefantfot” som är snart 25 år gammal och som är planterad i en gammal keramikbehållare som rymmer 35 liter. Jag har inhandlat den och några liknande på Lärarhögskolan i Malmö när de hade auktion.

Som avslutning visar jag min St Paulia som växer gott i en kruka tillhörande Ruska av Ulla Procopé från Arabia. Krukan är i två delar, en kruka och ett fat som är så pass högt att krukan upplevs som en del.

För er som vill läsa lite mer om servisen Ruska kan läsa här: Från kackerlackor till servisen Ruska

Tagged with:
Jul 01

Ni som brukar läsa min blogg, vet ju att jag har en favoritformgivare – nämligen Signe Persson-Melin! När medlemmar på antikforumet PES pratar om sitt samlande brukar jag inte känna igen mig. Jag samlar inte på något speciellt, tycker jag själv. Jag älskar vackra saker och tilltalas av formspråket från 50/70-talet, men jag känner sällan att jag måste umgås med sakerna för livstid. Dock har jag märkt, mer och mer att jag har mycket svårt för att skiljas från saker som är formgivna av Signe Persson-Melin och som är lite mer ovanliga. I helgen fick jag köpa dessa vackra och mycket ovanliga pokaler / allskålar / multipot i klarblått glas av min svägerska. Jag tycker att de är fantastiskt vackra och älskar att de är så pass ovanliga att jag inte hunnit se mig mätt än!

Ni som vill läsa det jag skrivit förut om Signe Persson-Melins pokaler, kan läsa här. Pokaler i kristall och Kärt barn har många namn.

Tagged with:
preload preload preload