Saknaden – och sorgen – efter en älskad liten vän är stor. Den gjorde sig särskilt påmind i onsdags, den 6 juni. Då var det hans födelsedag. Han skulle ha fyllt 11 år. Den fick ingen av oss uppleva, inte han, inte jag, inte hans bror. Den 6 juni var dessutom, på dagen, tre veckor sedan han dog. Tre veckor där de vardagliga rutinerna liksom kommit ur led. Tillsammans var vi ledsna, hans bror och jag, var och en på sitt sätt men ändå tillsammans.
Ett par dagar efter att min lille vän hade dött mötte jag en bekant när jag var på hemväg från affären. Personen frågade: ”Hur är det? Du ser trött ut”. Jag svarade: ”Nej, jag är inte trött, jag är ledsen eftersom min ena katt dog i onsdags” och som jag sade det kände jag att ögonen tårades. ”Jaha”, sade personen, ”men det var ju bara en katt och du kan väl skaffa en ny” och fortsatte ”men har du inte en katt till?”
”Ja, visst fan kan jag det” tänkte jag, i plötslig fientlighet på personens första kommentar men uttalade inte orden. Istället svarade jag ”Jo, visst har jag en katt till. Men det känns ändå så väldigt ledsamt att han är borta. Jag hade hoppats på och önskat, att han skulle få finnas ett par år till”. Svaret som kom på det var ”Ja men du får ju vara glad att den andra inte är död”.
Då gick jag. Gick, för att inte i min ledsnad verbalt förgripa mig på personen. Att förklara, insåg jag klart, var ingen idé.
Jag borde ha varit förberedd men var det inte. Förberedd på att människor egentligen inte VILL veta hur det är, när de frågar om det. Resterande väg hem tänkte jag, fortfarande med viss fientlighet, att naturligtvis kan jag ”skaffa” en ny katt, de kostar bara ett par tre tusen, så det är inga problem. Lika naturligtvis är jag glad och tacksam över att få leva tillsammans med min andra katt, förhoppningsvis i några år till. Men det var ju inte det saken gällde. Det var inte det jag förmedlade när jag svarade på den ställda frågan. Att kunna skaffa en ny katt och att ha en kvar, förtar ju inte sorgen av den älskade katt som är död.
Det som gjorde mest ont i hjärtat var orden ”men det var ju bara en katt”.
Ja, det stämmer, det var ”bara en katt”. Och den som sade det var ”bara” en människa. En människa, kanske utan förmåga till empati, kanske obetänksam, kanske oförmögen att kunna prata med någon som är ledsen, kanske rädd för dylika samtalsämnen även om de bara skulle pågå ett par minuter. Jag vet inte. Det var ”bara en människa” vars ord gjorde ont, trots att de nog inte var sagda av elakhet. Bara en människa som kanske aldrig har upplevt hur det är att ha en nära och innerligt kärleksfull relation med och till ett djur.
Att här berätta om hur mycket jag saknar Filus, som han hette, min lille svarte pälsklädde vän, skall jag inte göra. Inte heller om alla hans härliga egenskaper och den personlighet han var. Den som har eller har haft ett djur, katt, hund eller annat, vet hur det är, förstår vad jag menar.
Däremot vill jag berätta om en människa som är den ovan omtalades totala motsats. Den veterinär som tog hand om Filus - och mig - dagen då Filus dog (efter att ha varit mycket sjuk i tre dygn).
Trots att jag visste, att det inte fanns något mer att göra, att Filus inte skulle bli frisk, att det var min skyldighet mot honom att se till att han inte behövde lida mer. Min skyldighet att låta honom avsluta sitt liv på minst plågsamma sätt. Trots det var beslutet, om aldrig så rätt, så oerhört plågsamt och svårt att ta. Bilresan till veterinärstationen så tung.
När vi kom dit blev vi genast invisade till ett rum, veterinären kom in och vi pratade en stund. Han förklarade allt han skulle göra, vilket var välbekant för mig, då jag varit med om det tidigare. Filus hade varit inlagd på sjukhuset i två dagar så veterinären visste, att det inte fanns något mer att göra och han både stödde mig och bekräftade det beslut vi gemensamt tog. I hans röst fanns så mycket värme och förståelse och varsamt gav han Filus den första sprutan, innehållande en överdos av lugnande- och smärtstillande medel. Det skulle få verka i omkring 15 minuter. Jag höll Filus i min famn, intill mitt bröst, medan jag kände, att hans lilla kropp slappnade av allt mer. Vi satt så en stund, på en stol, min katt och jag. Vår sista stund tillsammans, då han fortfarande var medveten om mig, att han var i min famn.
Genom tårarnas dimma mer hör än ser jag, att veterinären kommer tillbaka in genom dörren. Jag tittar upp och ser, att han i handen har en ljusstake med sig med ljus i. Han ställer ner staken på bordet intill och tänder ljuset. Det tar några sekunder innan jag förmår säga något, för mitt i gråten, i stunden, blir jag så överraskad över handlingen. När jag känner att rösten bär någorlunda är de enda ord jag får fram: ”Åh, ett ljus. Du har tagit in ett ljus. Så fint. Tack”. Han svarar: ”Ja, det ska Filus ha. Här låter vi ingen dö utan att vi tänder ett ljus”.
Jag har aldrig varit med om en sådan vacker gest tidigare, inte när det har gällt ett djur som, genom veterinärmedicinsk hjälp skall få avsluta sitt liv. Här var det inte fråga om att ”det är ju bara en katt”. Här fanns endast en, nästan obegriplig, förståelse för stunden, för sorgen, för att ett liv skulle släckas. Obegriplig såtillvida, att man ju kan tänka, att det är vardaglig rutin för veterinärer, att avliva sjuka djur. Att de därför inte, i sin profession, har för vana att visa deltagande känslor.
Medan ljuset låga sakta brann vid sidan om oss, fick Filus den sista sprutan och vi satte oss i stolen igen. Han fortfarande i min famn. Jag fortfarande gråtande, medan jag sakta smekte hans huvud och rygg. Så tog han sitt sista andetag, hjärtat sitt sista slag. Det var slut.
Veterinären kom åter in för att kontrollera att det var över, att inga livstecken längre fanns. Han sade, att jag fick stanna hos Filus så länge jag ville, att det inte var någon brådska, att jag i lugn och ro fick ta farväl. Innan han gick ut gav han mig en varm kram. Jag kände en stor tacksamhet. För värmen i kramen, för hans förståelse, för hans deltagande och för att det var ”tillåtet” för mig att vara precis så ledsen som jag var. Här var det inte ”bara en katt” utan en liten vän som var borta. Det var heller inte ”en halvgammal dum kärring” som grät över sin katt, utan respekt för den sorg jag kände. Denne veterinärs förmåga att kombinera ett kompetent yrkeskunnande med medmänsklighet och empati – det är att vara professionell i ordets fullkomliga bemärkelse.
Jaha, varför har jag nu skrivit detta? Delvis är det, det inser jag, en bearbetning av sorgen och saknaden. Men främst är det kanske för att få säga, att sorg är sorg, oavsett vad som förorsakar den. Den kan ta sig olika uttryck hos olika människor. Men sorg är vad det är och den förtjänar att tillåtas hos den som upplever den. Det är inte med intellektet den ska bemötas utan med vårt emotionella sinne. För det behövs inga ord. Inte alltid. Medkänsla förmedlas även ordlöst när man möts.
Svara med citat
