Keramikfabrikken Søholm / Söholm - Bornholm - 1835-1950tal

[Gideon]

L. Hjorth och Michael Andersen med söner, på danska ön Bornholm, har fått sina stora trådar, men inte det egentligt största företaget Søholm.

Det ska vi försöka råda bot på, och en liten gruppbild med föremål från 1950-talet kan vara en bra början.


Vilka kan ni identifiera?

I dagarna som kommer, ska fabrikens historia från början dras, direktöversatt ur boken Søholm från 1992 av Ann Vibeke Knudsen, för att kompletteras med aktuella bilder, egna eller andras.
Hjälp gärna till.

[Gideon]

Faktiskt har björnen tillverkats på annat håll också.
Vad heter konstnären, och vilket annat företag pratar jag om?

[wasistdas]

Royal Copenhagen? Knud Kyhn?

[Gideon]

Royal Copenhagen? Knud Kyhn?

RC - Ja.
KK - Nej.

[Gideon]

"Keramikfabrikken Søholm" av Ann Vibeke Knudsen, utgavs på Bornholms museums förlag 1992.
Den finns fortfarande att köpa till överkomligt pris:

http://www.bornholmsmuseum-shop.dk/product_info.php?manufacturers_id=10&products_id=86&osCsid=c87198ba2ede56d6cd37afa9c24497f7

Även om dåvarande museichefen Ann Vibeke Knudsen gett mig fria händer i personligt mail, har jag tillförsäkrat mig om att det är tillåtet med avskrifter, i och med orden på bokomslagets insida: Eftertryk kun med kildeangivelse.

Den här översättningen till svenska, kommer inte att slaviskt följa alla ord, sidor och enskilda presentationer, som finns i boken - utan ger en helhetsbild av vad som då kändes till om fabrikens historia och de föremål som framställdes under lång tid, vid bokens publicering.
I brottstycken visas egna och andra föremål, för att ge fabrikens historia ytterligare dimension.
En uppdatering av Bornholms museum verkar dröja, liksom för fabrikanten Michael Andersens del, men vi gör så gott vi kan från svensk sida för att hjälpa till. Föremål här, kanske saknas där, liksom vetande och aspekter kan utbytas.
Det finns luckor kvar att fylla, okända medarbetare att identifiera och föremål tillverkade på licens att uppenbara.
Det kommer att ta tid att lägga ut allt, men vi har inte bråttom.

Keramikfabrikken
Søholm
Grundad 1835

Fajansfabriken Søholm, vid kusten nära Bellevue och Klampenborg, norr om Köpenhamn, startade 1827 som ett intressesällskap.
Apotekare Chr. Seidelin var fabrikens förste praktiskt lagde man och han igångsatte keramikproduktionen.
Fabriken drevs - med förlust - av ett aktiesällskap. Varorna formgavs av medarbetaren, arkitekt G. F. Hensch , men endast ett par stengodsliknande skålar, stämplade Söholm är kända (skålarna kan också vara tidiga arbeten från Rönne) i Kunstindustrimuseets samlingar.

Ljusgul, blyglaserad skål med reliefdekoration. Diam. 16,5 cm
Stämplad Söholm (med vanligt ö)
Tillhör Kunstindustrimuseet.



Ljusbrun, blyglaserad skål med reliefdekoration. Diam. 17 cm.
Stämplad Söholm (med vanligt ö)
Tillhör Kunstindustrimuseet.

Leran till fabrikationen hämtades i Bornholm, och 1828 gjordes den första bränningen på plats. I början framställde man huvudsakligen stengods. Det man önskade att tillverka, var efterlikningar av engelsk fajans, så kallad "cream ware", strågul fajans. Genom att använda sig av den ljusa, bornholmska leran och täcka den med en genomskinlig blyglasyr, uppnådde man den produkt, som vi kallar "gul fajance" (som faktiskt inte alls har med fajans att göra) och som vi idag förknippar med Bornholm. Att det inte är någon tillfällighet, vill historien om "Søeholm" på Själland åskådliggöra!

Den själlandska fabriken fick nämligen, förutom leran, ännu en bornholmsk tillgång: lärlingar från Bornholm. Den förste som anställdes, 1 december 1827, var Edvard Christian Sonne.
I augusti 1829 anställdes Herman Sonne Wolfsen, ytterligare fem unga bornholmare ska ha anställts vid fabriken. De två först anställda lärlingarna skulle bli grundläggare av fajansfabriken Søholm i Rønne.

1830 blev Niels Peter Gindrup fabriksledare. Det var han, som skrev på Herman Sonne Wolffsens lärlingskontrakt den 14 augusti 1831.
1838 blev Søholm vid Klampenborg uppköpt av Den Kongelige Porcelænsfabrik och nedlagd.
Av de många bevarade arkivalierna kan man bilda sig ett intryck av, hur en tidig fabrik fungerade och vilka material man använde sig av. Man kan föreställa sig, att de två krukmakarna blivit upplärda av de erfarenheter de gjort i Själland, då de startade sin fabrik hemma i Rønne.

Den bornholmska leran var den viktigaste råvaran. Den seglades till Köpenhamn med de otaliga små bornholmska båtarna, då de seglade i farvattnen mellan Bornholm och Själland.
I slutet av 1834 var de två skepparsönerna färdiglärda krukmakare och arbetskamrater, Edvard Christian Sonne (1810-1876), och Herman Sonne Wolffsen (1811-1887) och åter att finna på Bornholm. De etablerade sig i Herman Wolffsens fars egendom på Grønnegade 13. Den äldste av de två var Edvard Christian Sonne, som på firmans vägnar tog borgarskap den 23 september 1835. Han kunde då framlägga attester, både från fabriken Söholm vid Klampenborg och från en motsvarande fabrik i Tiefenfurth i Schlesien, där han hade haft arbete. De unga måste ha varit skickliga och flitiga.
Enligt stadsfogdens redovisning för 1835 hade man, redan det året, producerat 16.000 stycken krukmakeriarbeten och hade fyra män anställda.

Fabriken fick en lovande start, men oturen infann sig, då Herman Wolffsens far, kaparkaptenen Christian Leegaard Wolffsen dog redan 1836 och egendomen blev till salu.

Caspar Henrik Wolffsen (1781-1836), skeppare i Rönne, kaparkapen i kriget mot engelsmännen 1807-14.

Vid en resa till Sverige, anhölls han för smuggling; här dog han av förgiftning och det var omständigheterna som gjorde att bouppteckningen drog ut på tiden. Endast tack vare stöd från en god vän, som hade pengar stående i egendomen, lyckades Herman Wolffsen förvärva sin fars egendom, så att verksamheten kunde fortsätta.

[Gideon]

I februari 1837 kunde man i Borhholms Avis läsa om krukmakeriverkstäder, särskilt dem i England, men författaren hade också ett par ord till övers för fabriken Söholm:
"För en del år sedan upprättade ett Intresseskap här i staden en fajansfabrik, ute vid Bellevue, men utan framgång. Den enda plats i Danmark, där det förarbetas förädlade kar, är såvitt mig bekant, Rönne, där det finns tvenne små etablissemang för detta ändamål.
Det ena tillhör bröderna Spietz... Det andra är nyligen anlagt av några unga män, herrarna Sonne och Wolffsen. Dessa förfärdigar en speciell sorts brunt gods, som ännu inte är tillräckligt känt, men nog kommer att bli det.
Åtskilliga av deras formgivningar är rent vackra. Då dessa män är unga, skickliga och driftiga, och anstränger sig för att fullkomliggöra deras hantering, och då platsen onekligen erbjuder dem stora fördelar, har man grund till att hoppas på, att de kanske en gång blir i stånd till, om så inte att göra det engelska stengodset överflödigt i vårt fadersland, så åtminstone förminska dess användning."

Gul, bornholms "fajans" i "engelsk stil". Ej stämplade. Keramik i gul fajans och med denna karaktär, hör till bland de tidigaste arbetena och kan vara framställda på Söholm i fabrikens tidigaste år. Dessvärre är nästan ingenting av den tidigaste, gula fajansen stämplad, därav är det omöjligt att bestämma.

Fabrikens produktion låg i åren 1835-38 på mellan 16.000 och 20.000 stycken årligen och arbetstyrkan var på 4-5 man. Söholm var den första fabriken på Bornholm, efter förebild från den själlandska systerfabriken, som framställde "gul, bornholmsk fajans".

Då dödsboets avslutning äntligen var klar, den 25 juni 1838, hade de två kompanjonerna beslutat att gå åt varsitt håll. Edv. Chr. Sonne hade förvärvat en egendom på Storegade i Rönne, där han inrättade en fabrik. Herman Wolffsen löste borgarbrev den 10 augusti 1839 som fajansfabrikant och krukmakare.

Sonne, Storegade, 1839-94
Edv. Chr. Sonne köpte en egendom, Storegade 49, nordhörnet av Kåsegade och med baksidan mot Lillegade. Har hade tidigare legat en krukmakarverkstad, driven 1756-1816 av en skicklig krukmakare, Niels Jensen. Här slöt sig hans två bröder till honom. De var också, bägge två, utlärda vid Söholm på Klampenborg.
1853 tillfogades en verksamhetsförklaring där det framgick, att fabriken ägdes av de tre bröderna med lika andelar. Fabrikens namn var officiellt´"Edv. Chr. Sonne & Co.", men den omtalades dock för det mesta som "Brødrene Sonne".
Fabriken kom igång 1839, men först 1841 får man upplysningar om antalet anställda, det var då fyra man. En lärling och fyra daglönare.
1841 producerade man 45.000 stycken fajans. Från och med 1844 anges antalet årliga bränningar, det året till 32, med fem anställda, iklusive lärlingen samt sex daglönare.
Fabriken var redan några få år efter starten den största av Rönnes fajansfabriker, en position den höll, till dess N. Th. Sommers fabrik året 1857 nådde jämsides. Dessa två fabriker var därefter jämbördiga, och först i slutet på 1860-talet gick, enligt skattelängder, bröderna Sonnes fabrik tillbaka i förhållande till de övriga fabrikerna.

Det finns dessvärre inga bilder av Edv. Chr. Sonnes Terracottafabrik på Storegade 49, Rönne. Men den ene av de tre bröderna, som ägde fabriken, Evan Sonne, hade en son, Edvard Fredrik Sonne. Han köpte sin fars tidigare bostadsegendom, Storegade 35, och inrättade den som terracottafabrik, med affär ut mot gatan. Det var ett rent familjeföretagande, där sönerna Herman och Ove och dottern Bertha var anställda. Edv. Fr. Sonne dog 1918, varefter fabriken såldes till L. Hjorth. 1929 blev egendomen avstyckad och lagret av formar och modeller övertogs av fakansfabrikant Andreas Holmgren. Foto från omkring 1900

Edv. Chr. Sonne dog 1876. Hans son, Edv. Chr. Sonne junior, som var grossist i Köpenhamn, ärvde fabriken som ensamägare. Han beslutade att driva fabriken vidare med en chef. Han löste borgarskap som fajansfabrikant 1878, men anställde sin fars kusin, Jens Barbrandt, vilken hade lärt sig på fabriken, som chef.
Fabriken hette fortfarnde Edv, Chr. Sonne & Co. En syster, Bertha Sonne hade fullmakt som firmatecknare.
Barbrandt Sonne dog 1881. Ny chef blev blev Viggo Peder Severin Andersen, som redan året därpå vigdes samman med Bertha Sonne. 1889 fick han med sin svåger ansvar för fabriken.
1894 sålde han fabriken till Söholm. Allt inventar flyttades till Grønnegade och fabriken på Storegade lades ner.

En av bröderna Sonne arbetar med en byst. Foto från omkring 1900.

[Gideon]

Herman Wolffsen, 1838-1887

Hos fabriken Söholm steg produktionen i början av 1840-talet till 30.000 stycken, och arbetstyrkan ökade, så att den sysselsatte 7-8 man.
Under åren 1844-51 svängde antalet av årliga bränningar mellan 20 och 25, och värdet av det framställda mellan 1200 och 1700 rdl*.
Genom 1850-talet höll värdet av det producerade sig till 1800 rdl. årligen. Men under de svåra åren, 1858-59, föll det drastiskt till 1200 rdl. och man sysselsatte då endast fyra man.

Herman Sonne Wolffsen, född 1811, död 1887,
Söholms egentliga grundläggare och ägare genom 52 år.

Söholm var den minsta av den minsta av de tre fabrikerna, som startade fabrikationen av den gula "bornholmska fajansen" i den andra halvdelen av 1830-talet.
Den största var Spietz´ fabrik på Tornegade; vännen Edv. Chr. Sonne´s fabrik var också större. 1849 startade N. Th. Sommer sin fabrik och den gick strax förbi Söholm, som då endast var den fjärde fabriken i storleksordning på Bornholm. 1859 upphörde emellertid Spietz-fabriken.
Söholmfabriken utvidgades 1847, vid ett köp av en intilliggande tomt; fram till dess hade man uteslutande tillverkat gul fajans (och förmodligen krukmakeriarbeten); nu fick man uppenbart plats till en lite mer mångsidigsidig produktion.
1859 blev fabriksbyggnaden helrenoverad och tillbyggdes med en sidoflygel.

Tidskriften Dagen skrev den 25 februari 1843:
"Lyckligare utsikter skänker däremot de tre fajansfabriker, som drivs av herrar Spietz, Sonne och Wolffsen; de tvenne sistnämnda är upplärda hos Fajansfabriken vid Strandvejen, men, då denna nedlades, startade dessa flitiga unga män i förening ett litet etablissemang i Rönne, där de tillverkade gul fajans. Nu är de åtskilda, Sonne sysselsätter 5, Wolffsen 3 fasta medarbetare, förutom daglönare, och de finner fortfarande avsättning för deras fabrikat, som är bra och nätta och som med oförtröttligt flit säkert kan bli bättre och bättre."

Fabriken anlades för fabrikation av brukskeramik, huvudvikten lades på syltkrukor, skålar, tekannor och liknande samt mer grovt abetade "grusfat" (fat av chamottelera). Varorna blev, med undantag av grusfaten, brända två gånger, så man kan konstatera att det var tal om fajansfabrikation och inte endast krukmakeri i större omfattning.
Man framställde till exempel sockerskålar och fat i brungul glasyr i korgarbetsmanér eller i naturalistisk utformning.

Exempel på arbeten i lergods och gul fajans, varor som inte är stämplade, men som skulle kunna vara framställda hos Söholm i perioden 1835-1900.
Från Bornholms Museums samlingar.

1854 fick Söholm sin första försäljning förmodligen, av både egna arbeten och av importerad fajans och porslin. Wolffsen fick kunglig bevillning den 2 februari det året. Man annonserade i Bornholms Avis, och härav framgick det, att man sålde både franskt, engelskt och danskt porslin samt engelsk fajans och stengodsburkar och -krukor.
Under åren 1862-1872 utvidgades och förnyades byggnaderna stadigt och 1873 köptes ännu en granntomt.

1862 blev Herman Wolffsens dotter, Agnethe Marie gift med Lauritz Hjorth. Denne hade startat sin fajansfabrik 1859. I och med familjebanden kom de två fabrikerna att stå varandra nära.

Fabriken Söholms personal 1868. Nummer fyra och nummer tio från vänster, är Herman Wolffsen och sonen Chr. Wolffsen.

1871 var fabriken den näst största på Bornholm (endast överträffad av N. Th. Sommers fabrik). Den sysselsatte då 20 man och hade producerat det året för 5500 rdl.
Inventarier kom det hela tiden mera av. 1858 hade man på fabriken tre drejskivor, två avdrejningsmaskiner, två handkvarnar och en press. 1874 anskaffades en ångmaskin, vartill man uppförde en halvtaksbyggnad med skorsten.
Fabrikens produktion hade ursprungligen huvudvikten på den gula fajansen, som vid sidan av mer grova, bruksbetonade varor, var en stor del av produktionen fram till 1850-talet; 1848 "infördes" terracottan på Bornholm av Frederik M. Sonne, som var utlärd hos Ipsen i Köpenhamn. Söholm följde förmodligen snabbt efter. Från 1855 omtalas lackerade föremål, kallmålad terracotta.
Herman Wolffsen lanserade användningen av grön glasyr (till exempel de grönglaserade relieftallrikarna). Nästan samtidigt infördes de bruna och grå fajansen (som man fick vid att tillsätta mer eller mindre krossad brun järnsten i leran). Dessa färgade produkter kom att spela en stor roll för Söholm.
Också den svarta fajansen, som annars var en fabrikshemlighet hos Spietz, blev spridd till de andra fajansfabrikanterna. Söholm var också i fronten med lanseringen av rinnglasyrer på 1890-talet, men framställde i övrigt terrakotta.

Fat framställd 1886 till Herman Wolffsens 75-års födelsedag. Relieftallriken skildrar årets gång på landet. I mitten gamlingen som "ristar runor".
Ej stämplad. Från Bornholms Museums samling.

* För den myntintresserade av danska rigsdaler med mera: http://www.dis-danmark.dk/forum/read...,113519,113519

[Gideon]

Om det här relieffatet, frågade jag Ann Vibeke Knudsen för några år sedan, bland annat för min undran över att den är stämplad Söholm, och inte Søholm.

Hennes svar blev:
"Tyskt ö har varit allmänt använt i Danmark fram till 1880-talet. Men stämpeln behöver inte varit ändrad samtidigt med att man ändrade ø'et.
I varje fall är ditt fat inte från Søholm vid Klampenborg, men från Rønne.
Det var några helt andra eleganta ting man framställde i Klampenborg-fabriken.
Fatet hör väl också stilmässigt hemma i den period vi kallar historicismen, altså här från 1870-1890talet - man hade ju formen och kunde framställa fatet, om det var efterfrågan. Vi har flera av dessa fat på museet med olika glasyrer.
De två unga gesällerna köpte inte rättigheterna til namnet Søholm, de använde det bara. Den gången var rättigheter inte något man tog så tungt på - inte heller när man började med att efterlikna, till exempel, Thorvaldsens många arbeten. Han eller hans efterkommande skulle ha varit mycket rika, om de hade fått en liten avgift av alla de kopior som blev framställda av hans arbeten."

[wasistdas]

Riktigt roligt att läsa om Gideon, tack för dokumentationen.
Får bidra med en vas med tydlig etikett och stämpling.

[Gideon]

Tack.
Men än är historieskrivningen inte klar.
Den stannar vid 1930 eller strax före andra världskrigets utbrott, sedan blir det för mycket fakta och för många föremål, och inte minst konstnärer och formgivare att hålla reda på.
Då är det bättre att frågor och svar vartefter tar upp modernare keramik - som det finns mängder av.

Din vas kan vara en vidareutveckling av den stengodsserie i chamotte - Kaktus - som Noomi Backhausen och Poul Brandborg lanserade i början på 1970-talet.
Signaturen AC gör mig osäker. Bara en målare eller formgivare? Den här dekoren och signaturen finns inte med i Söholmsboken.

Men jag antar att Din vas ingår i en nyare serie från 1980-talet, eftersom jag tror att stämpeln 8233 på den här golvurnan vill tala om att den tillverkades 1982.
40 cm hög och åtta kilo tung.

[Gideon]

Söholm ställde ut sina produkter vid Hantverks- och Industriutställningen i Rönne 1881. Denna bild är, så vitt det är känt, den tidigaste, som visar fabrikens varor. Figurer och plattor i terrakotta, vaser i grekisk stil, tekannor och annan brukskeramik i brun fajans och frukt- och relieftallrikar i olika färgade glasyrer (gröna, bruna, grå). Fotot finns dessvärre endast i tidningsform.


Keramik från Bornholms Museums samlingar, som motsvarar de arbeten fabriken visade vid Hantverks- och Industriutställningen i Rönne.

Christian Wolffsen, 1887-1902
Christian Leegard Wolffsen, son till Herman Wolffsen, blev också upplärd i keramikyrket. Han hade varit Bing & Grøndahls förste lärling och vände, efter att ha blivit utlärd, tillbaka till Bornholm för att arbeta på faderns fabrik som gesäll. Med åren blev han upptagen som faderns kompanjon, och i anslutning till detta tog han borgarskap den 4 maj 1878. Firman toh sig vid samma tillfälle namnet "H. Wolffsen & Søn" och det blev använt som stämpel på fabrikens varor, jämsides med stämpeln "Søholm".

Porträtt av Christian Leegaard Wolffsen, född 1838, död 1902.

Chr. L.Wolffsen verkar ha varit en mångsidig begåvning. Bland många sånger och visor är han upphovsmannen till den glada ungdomsvisan "Bonens Greta, der ble Denakonna". Dessutom var han aktiv i Evangelisk-Luthersk Missionsforening.
Vid faderns död 1887 blev Chr. L. Wolffsen ensamägare. Fabriken växte stadigt; 1884 anges den årliga produktionen till att ha ett värde av 20.000 kr, varav 9.500 kr. gick till arbetslöner för de anställda, 20 man och en dräng. Fabriken hade nu en ångmaskin på tre hästkrafter, och fabriken trivdes bra under sonens ledning.

Vid övertagandet av fabriken 1887, omfattade den tre jordstycken, men samma år fick Wolffsen köpa ytterligare en granntomt. Samtidigt köpte han mer mark med tillhörande byggnader, och där bedrev han lantbruk fram till 1896. I oktober 1894 köpte han den fajansfabrik på Storegade, Rönne, som ursprungligen startats av faderns kompanjon, Edv. Chr. Sonne. Den ägdes då av Viggo Andersen. I köpet medföljde alla maskiner, redskap, formar och modeller, samt hela varulagret. Det överfördes till fabriken på Grönnegade, och byggnaderna hyrdes ut.

På 1880-talet kulminerade produktionen av den gula fajansen för hushållsbruk. Det var för stor konkurrens av, till exempel det blåemaljerade hushållsgodset.Endast varor som puddingformar, gelekoppar, syltkrukor och stora skålar överlevde krisen. Ut gick till exempel durkslag, mathinkar i tre våningar samt sanitetsvaror, nattkärl, bäcken och tvättserviser.

På 1890-talet kom blymajolikan och rinnglasyrerna. Majolika är egentligen bara en variant av den sedvanliga bornholmska fajansen, endast med användning av olika, färgade glasyrer. Också terracottan fick sin blomstringstid på 1890-talet. Industrialismen hade fört nya produkttyper med sig.

Arbetsstyrkan vid Söholm 1893. Nummer 5 från vänster i översta raden är Christian Leegaard Wolffsen, nummer 10 i samma rad hans fru Maria Wolffsen, nummer 11 sonen Casper Wolffsen och personen sittande med hunden bredvid sig är Hans Ancher Wolffsen. Nummer 4 i mittenraden från vänster är fajanser Martin Pedersen, som bland annat drejade gelekoppar (och som nämns i Ruges berättelse nedan).

Emil Ruge (1892-1977), keramiker och Rönnepojk, har i "Rønne Bogen" från 1952 gett en fin situationsskildring av fabriken:
"Kvarterets pojkar hade i tiden omkring 1900 obehindrad tillgång till bröderna Wolffsens gamla fabrik på Grönnegade. Utan att bli körda på porten kunde man gå omkring på gården, dit glaserarna om sommaren av hälsoskäl flyttat ut i det fria och stod här och doppade lergodset i mäktiga baljor med mönjeglasyr. Placerade på långa brädor blev varorna därefter tagna inomhus och fyllde upp de stora ugnarna.
Mitt på gården stod en, av brädor ihopsnickrad, låda vari gods med större bränningsfel, utslitna gipsformar och annat avfall från fabriken samlades, tills det en dag kördes till "morjan", den stora avfallsplatsen söder om Nørrekås. Denna låda var ett eldorado för pojkarna. Här fanns rika möjligheter att hitta intressanta saker.Hade man bärgat ett par gamla gipsformar och tiggt till sig en klump lera inne i krukmakeriet, blev det sysselsättning många lediga stunder.

Det var inget som hindrade, att man ibland kunde smyga sig in i drejarrummet, där fajancerna satt och drejade krukor.
Från ett av mina besök minns jag fajancer Martin Pedersen, som stod och arbetade vid en drejskiva med horisontell axel. I änden av axeln satt en träformad träknapp, vars form var avpassad efter den sorts småkoppar, som Martin Pedersen först hade drejat i handen, och som nu skulle svarvas.
I skålens invändiga botten var stämplat en stjärna, efter vilken kopparna kallades stjärnkoppar. Med ett raskt grepp satte Pedersen en av de rått uppdrejade koppar, som stod framför honom i hundratal, fast på träknappen, som fortfarande roterade.
Med hjälp av ett svarvjärn, som fick lerspånen att flyga från koppen, gav han den fort den utvändiga formen, liksom den fick en fals vid botten. Så var den koppen färdig. Det skulle gå fort för att hålla en rimlig daglön."

Från Söholms arkiv stammar de efterföljande, dessvärre tämligen medtagna, bilderna, Det är förmodligen förarbeten till en försvunnen eller aldrig utgiven katalog från 1890-talet. Många av föremålen kan identifieras i museets samlingar; de nummer, sakerna har på bilderna, är inristade i botten på de aktuella tingen. Flera av arbetena är tydligt präglade av jugendtiden eller skønvirketidens dekorationsformer och de är ganska säkert modellerade av Hans Ancher Wolffsen. Där är arbeten i terracotta, i majolika etc. Många av formerna tog man upp igen i "lackperioden" 1920-39.

Nedan två foton från Söholm, året 1893.


Bild från gården, där det bland annat höggs ved till bränsle för ugnarna.


Lerkällaren, där leran ältas, pressas och görs klar till ytterligare förarbetning.

[Gideon]

De här två ovala, genombrutna presenterfaten i majolika, är troligen tidiga alster av Hans Ancher Wolffsen och 1890-tal. De saknar numrering och har det tyska ö:et i stämpeln.

[Gideon]

Casper och Hans Ancher Wolffsen, 1902-1908
Christian Wolffsen dog 1902. Fabriken gick bra, men man hade med åren tagit stora lån.
Hans änka, Marie Christine Wolffsen, född Sonne, fortsatte driva fabriken med hjälp av sina två söner, Casper Wolffsen (som fick fullmakt 1902) och Hans Ancher Wolffsen. Dessvärre knep det med fabrikens ekonomi, och i ett försök att få rätsida på den, bildade man 1905 ett aktiesällskap, A/S H. Wolffsen & Søn.
Aktiesällskapet, som tog över fabriken, hade ett aktiekapital på 28.000 kr. Sällskapet fick samma år borgarskap att till att driva fabriken, och den anställde Casper Wolffsen som chef.

Foto från mellan 1905 och 1912. Aktieselskabet H. Wolffsen & Søn, Keramisk Fabrik og Udsalg.

De två bröderna hade bägge lärt sig keramikyrket. Hans Ancher Wolffsen var dessutom akademiutbildad konstmålare och modellerade många av fabrikens modeller. Hans insats medverkade till att fabriken, konstnärligt, stod mycket högt dessa år.
Det gick inte att få ordning på fabrikens dåliga ekonomi, och 1908 avgick Casper Wolffsen som chef. H. A. Wolffsen gav också upp sitt engagemang i fabriken.
Under åren kring sekelskiftet användes tydligen omväxlande, stämplarna "H. Wolffsen & Søn", "Chr. L. Wolffsen" och "A/S H. Wolffsen & Søn".

Förstorad utsnittsbild av fotografiet ovan, som tydligare visar företagets affärsskylt.

Casper Wolffsen
Casper Wolffsen föddes 1867. Han utbildade sig som fajancer*(1) på sin fars fabrik, för att sedan överta fabriken tillsammans med brodern. Han drev fabriken efter faderns död, under åren 1902-1908.

Casper Wolffsen, 1867-1942.

Efter att fabriken sålts, etablerade han sig med cykelaffärer i Rönne och var dessutom musiklärare och organist i Knudsker kyrka.
Casper Wolffsen dog 1942.

Hans Ancher Wolffsen
Efter avslutad skolgång, 1884, lärde sig Hans Ancher Wolffsen fajansfacket hos sin far, i avsikten att föra fabriken vidare, Han fick undervisning på teknisk skola, utbildade sig privat och på Konstakademien, och företog resor i utlandet som målare och modellör.

Hans Ancher Wolffsen, 1870-1924.

Vid faderns död 1887*(2) blev han delägare i fabriken. En egentlig konstnärlig produktion hos Söholm, kan man tala om först när H. A. Wolffsen tillträdde 1887. Efter att sgrafitto-tekniken (inristad dekorering) slagit igenom i Köpenhamn i slutet av 1800-talet, försökte man sig också med den tekniken på Söholm.
Det var han själv personligen, som utförde de karaktäriska arbeten, som kom från fabriken. Han framställde också vaser med naturalistisk dekorering med engobe, olikt färgade glasyrer och transparenta glasyrer. Enskilda arbeten är märkta med H. A. Wolffsens initialer.

Exempel på Hans Ancher Wolffsens alster i Bornholms museums samlingar.

Hans Ancher Wolffsen var en företagsam man hemmavid.
Avgjutningar av runstenar och hällristningar hos Bornholms museum, är utförda av honom. Han modellerade "Den gode Hyrde" på Evengelisk- Lutherska missionshuset på Tvaerstrstraede i Rönne, på "Konsul Lund"s byggnad på Lille Torv 16 i Rönne, på kommunskolan i Sandvig, på tekniska skolan i Allinge och på bårhuset i Hasle.
Han var i åratal lärare i modellering på Teknisk Skole i Rönne.

Av hans större arbeten som konstnär räknas en fris med fiskmåsar i kalkmåleri hos brodern, Casper Wolffsens egendom på Vestergade (efter kriget Snellemark, och huset riven). Frisen gav egendomen namnet Mågehuset. Kalkmåleriet över altaret i Gudhjem nya kyrka i ämnet: Jesu Ord til Simon Peter, var ett arbete han utförde tillsammans med vännen, konstmålare H. P. Kofoed. Den ställdes ut i Världsutställningen i Paris 1899 och vid den retrospektiva utställningen i Köpenhamns Rådhus 1901.
I museets samlingar finns dessutom flera av hans målningar samt en stor relief med sjungande änglar.

Keramikrelief av H. A. Wolffsen "Syngende Engle", signerad A.W. 95 (1895).

1911 flyttade han till Köpenhamn, där han fick ställning hos Bing & Grøndahl som en av denna fabriks konstnärliga ledare. Senare verkade han inom samma område på Den kongelige Porcelaensfabrik.
Hans Ancher Wolffsen dog den 5 maj 1924.

Anm:
*(1) Uttrycket "fajancer", har jag låtit stå kvar, eftersom det är en äldre dansk benämning, som kanske låter bättre än pottemager (krukmakare).
*(2) Att det står "Vid faderns död 1887" är förvirrande kronologiskt sett, och kan vara en korrekturmiss av författaren. Hon avsåg säkert farfaden Herman Wolffsen som dog det året..

[Polsson]

I dagarna som kommer, ska fabrikens historia från början dras, direktöversatt ur boken Søholm från 1992 av Ann Vibeke Knudsen, för att kompletteras med aktuella bilder, egna eller andras.
Hjälp gärna till.

Gideonitisk inspiration drabbade mig när tråden startades såtillvida att nämnda skrift tillsammans med ytterligare några andra behandlande Bornholms stora naturtillgång, leran, beställdes från Bornholms Museum. Har inget att anmärka på översättningen, men hjälper gärna till med denna bild från hemmets samling av Danmarks-keramik. Utmärkt Gideon!

[Gideon]

Carl Møller, 1908-1930
1908 blev Carl Møller chef över fabriken Söholm.

Carl Martin Andreas Møller, 1880-1935.

Han ägde "Rønne Lervarefabrik" på Ellekongstraede i Rönne. Den hade han övertagit efter fadern, Martin Anias Peter Møller, som hade köpt fabriken 1878. Den hade egentligen startats av en fajansfabrikant Thorsen, som emellertid gick omkull på kort tid. Martin Møller tillverkade både krukmakargods som fajans i verkstaden. Fabriken gick så bra att han, 1892, kunde köpa en intilliggande egendom.
Hans son, Carl Møller, blev upplärd både som krukmakare och fajancer och han togs upp i faderns verksamhet, som i åren efter sekelskiftet kallades "Rønne Lervarefabrik, M. Møller & Søn".

Brukskeramik från "Rønne Lervarefabrik, M. Møller & Søn". Lockkruka i gul fajans, syltkrukor med och utan öron samt djupa tallrikar, krukmakararbeten i gul skärv med klar blyglasyr och svampdoppad kant i brunmangan färg. Majolikavasen bär signaturen C.M. 8.11.03.
Från Bornholms Museums samlingar.

En liten fabrik på Storegade blev uppköpt 1902 och formar och material flyttades till Ellekongstraede. Martin Møller dog 1906 och Carl Møller tog över fabriken och tog då borgarskap som fajansfabrikant. Han behöll fabriken på Ellekongstraede samtidigt som han, 1908, påtog sig arbetet som chef över Söholm. Men efter det att 1912 köpte Söholm, lades Rønne Lervarefabrik ner.
Carl Møller hade enligt uppgift en "konstnärlig ådra" och ska ha lämnat efter sig vackra landskapsmålerier.
Först var han gift med en dotter till professor Mathias Bidstrup*, som rent byggnadsmässigt hade stor betydelse för Bornholm åren runt sekelskiftet.

Lockburk i chamotte av Jais Nielsen (1885-1961), som 1922-1928 var anställd på Den kgl. Porcelaensfabrik. Från 1922 besökte han ofta Bornholm och var bland annat hos Carl Møller på Söholm.

Under Carl Møllers ledning blomstrade fabriken återigen upp. Han köpte fabriken 1912, men kom dock i svårigheter under det första världskriget och blev tvungen, 1919, att sälja fabriken till den köpenhamnska firman "N. Hansen & Co.", vars innehavare var grossisten Erik Lucas.
Carl Møller fortsatte som chef fram till 1928, då han förvärvade Frigård i Vestermarie; han dog 1935. Fabriken hade då legat stilla i några år och gjorde det fortsatt intill 1930.

Stämplar som användes c:a 1908-1930.

Från hans tid på Söholm stammar den runda stämpel, påförd med svart färg under glasyren, med fabrikens bomärke: Ett segelskepp och namnet Søholm samt eventuellt Bornholm nederst i cirkeln. Den runda stämpeln kunde toppas av en elegant krona.
Produktionen gällde framförallt bruksföremål; puddingformar, gelékoppar, syltkrukor med mera i den "gule, bornholmske fajance", lergrytor samt krukor och mjölkfat i rödbrun lera med vit engobe invändigt och klar blyglasyr utvändigt.
Man framställde också varor med invändigt klar glasyr (så att den framträder som gul fajans och är vattentät) och utvändig kallmålning, ofta imiterande P. Ipsens Enkes gula keramik.

Keramik från Carl Møllers tid på Söholm.
Från Bornholms Museums samlingar.

Här känns det lagom att stanna i Ann Vibeke Knudsens historieskrivning om Söholms tidiga period.
Hennes bok rekommenderas för fortsatt läsning, för i den efterföljande tiden, 1930 och framåt, händer en hel del med företaget, vilket såväl text och många bilder i boken i övrigt vittnar om.

Boken innehåller även korta, men utmärkta, biografier över trogna medarbetare och flera bildexempel på vad de skapade. Många fler formgivare nämns endast i förbigående eller är inte beskrivna överhuvudtaget - till exempel vem som egentligen skulpterade den signerade isbjörnen i början av tråden.
Inte Knud Kyhn i allafall.

* Om intressante Mathias Bidstrup:
http://da.wikipedia.org/wiki/Mathias_Bidstrup