Tweet
Den här skålen på tre knorrfötter, hittades i Hågelby sistlidna loppislördag, då också simco var med.
En blomkruka skulle det kunna vara, då det saknas fals för ett eventuellt lock och den är 12 x 17,5 cm i storlek.
Hon trodde direkt på S:t Erik som tillverkare, och jag är mycket benägen att hålla med.
Det är bara det att det inte finns någon stämpel, endast det målade året 1916 under glasyren. Artikelnummer är det inte, eftersom jag har stämt av den i både UE:s som S:t Eriks register i bok och häfte från Grödinge.
Måleriet påminner mycket om Agda Österbergs, och i St. Erikshäftet står bland annat: "Dock kan många gånger S:t Eriks stämpel saknas på hennes original trots att de är tillverkade vid fabriken."
Hon arbetade periodvis för fabriken under åren 1910-1921.
Ur årsboken för medlemmarna i Upplands Fornminnesförening 1971, är denna långa, men mycket intressanta text, skriven av Anna Hedstrand, hämtad:
"Textilkonstnärinnan Agda Österberg i Varnhem berättar att på 1910-talet var S:t Erik ett litet tegelbruk, som huvudsakligen gjorde kakelugnar, vanligt tegel och takpannor. Vid Kakelfabriken hade hon tillfälle att på lediga stunder tillverka keramiska produkter för sitt eget nöjes skull. det var enligt henne själv mest dekorativa saker.
När det i slutet av 10-talet blev allt färre beställningar på bemålade och dekorerade kakelugnar, kom en försöksverksamhet igång med tillverkning av prydnadsvaser.
1917, då Agda Österberg hade egen keramikmonter på Svenska slöjdföreningens Hemutställning på Liljevalchs, hade hon sedan ett par år tillbaka rest till Uppsala över lördagar och söndagar för att ägna sig åt sin hobby. När Agda Österberg lämnades tillfälle att delta i Hemutställningen, hade man först svårt att finna en fabrik, som ville åta sig att tillverka en keramik som skulle massproduceras.
Hon berättar i en intervju: ´då det inte lyckades i tid, fingo vi lof att vända oss till S:t Eriks lervarufabriker i Uppsala, som ju egentligen göra kakel, för att åtminstone få modellerna utförda. Därför fick jag inte börja arbetet förrän omkring tre veckor innan utställningen öppnades, och jag kunde inte offra mera tid än vanligt.´
Hon reste alltså under tre veckoslut till S:t Erik, lät arbetarna dreja fram formen efter hennes ideer - ´S:t Erik hade bra drejare, jag fick aldrig någon färdighet med leran´ - för att sedan själv måla den med ´lerfärg´. Genom modellnummerbeteckningarna kan man också se att Agda Österberg också dekorerade äldre modeller, gjorda före 1913.
Hon har i brev berättat att hon inte ritade några mönsterskisser, mönstren gjordes med penseln direkt på godset. Kom en färgklick fel var det omöjligt att ta bort den, ´det var bara att greja till det så att det verkade att det var meningen att klicken skulle vara just där, en del lustigheter kom därmed till´.
Om artikelförfattaren i Stockholms Dagblad förstått rätt vad avser ´lerfärg´, är det fråga om en dekorteknik med engobering. Agda Österberg hade vid S:t Erik tillgång till röd, gul och vit engobe, en täckande vit och en transparent glasyr. Oxidfärgerna var koboltblått, manganviolett och något som hon kallar ´silver´, troligen gulbrännande.
Agda Österberg var inte utbildad keramiker och hade inte heller tillräcklig kännedom om glasyrteknik. Det hände t. ex. vid glasyrbränningen att det kom fram överraskande effekter beroende på att somligt brändes bort - färgen hade varit för tunn - och annat inte kunnat smälta - glasyren hade varit för tjock -. En del föremål fick kasseras då en misslyckad glattbränning inte kunde göras om. De ideer som fördes fram med Hemutställningen gör sig även Agda Österberg till tolk för:
´De här pjäserna äro alla byggda på de möjligheter som finnas i en vanlig kruktillverkning; de äro rätt och slätt vanliga kökskärl, som fått lite konstnärligare form och ornering. Orneringen är afsiktligt enkel för att arbetarna skola kunna göra den, penselföringen är ju grof och behöfver inte alls vara jämn, ty just det godtyckliga i orneringen visar att kärlet är handmåladt. Prisen bli desamma som på vanligt lergods.´
Agda Österberg menade att publiken skulle se och uppskatta att kärlet var handmålat, en på sätt och vis romantisk syn, som var uttryck för en reaktion mot 1800-talets maskinella fabrikation. Denna innebar för hushållsporslinets del ett allmänt användande av koppartryckta utländska mönster, som genom kontinuerlig nygravering hade förlorat sin ursprungliga strungens.
I det sociala engagemanget ingick att keramiken skulle nå ut till de små hemmen genom att prissättningen inte skulle vara högre än på det vanliga hushållsgodset, en regel som det annars syndades mot 1917.
Agda Österberg säger vidare i intervjun att hon hoppades finna en fabrik som ville och kunde åta sig tillverkningen, då S:t Eriks fabriksugnar inte lämpade sig för masstillverkning. Men Agda Österberg stannade kvar som konstnärlig medarbetare vid S:t Erik och fabriken fortsatte tillverkningen av hennes modeller från 1917. På Hantverksföreningens utställning i Uppsala 1921 fanns bland mycket annat från S:t Erik målade och konstglaserade hushållskärl och prydnadsvaser av Agda Österbergs hand.
Dekorering genom målning tillämpade fabriken vid den här tiden huvudsakligen på hushållsaker ´hållna i en färgvacker och lyckligt funnen allmogestil ... en hel rad skålar, grötfat, bonbonnierer m. m. i denna genre. Samma kärl kan man för övrigt se i rätt miljö två trappor upp, åt vilken de förläna en gammaldags hederlig prägel.´
Agda Österberg arbetade med enkla modeller, med relativt traditionellt krukmakargods. Föremålstyperna var kannor, tillbringare, skålar, fat, spillkummar, karotter, kryddburkar, askar med lock, bonbonnierer, blombollar, vaser, blomkrukor på fötter och lampfötter.
I de fall föremålen har handtag, hänklar och lockknoppar är de praktiskt motiverade och har en tillräcklig storlek för att vara funktionella. Dekorerna är präglade av ett allmogeinflytande. Mönstren är storblommiga och stiliserade, ofta som en runt kärlväggen eller från kärlets fot till dess mynning löpande ranka, spiral eller S-linje med blad och färgklickar. Mönstren är målade med en mycket tjock pensel. Dessa enkla och ibland tillfälliga dekorer löpte inte så stor risk att förflackas vid masstillverkning.
I Upplandsmuseet finns ett 90-tal S:t Erikspjäser, däribland ett par föremål ur Agda Österbergs serie. Agda Österbergs keramik var genomgående kraftigt färgsatt. Bottenfärgen, som alltid var ljus, framhävde de mörkare dekorfärgerna svart, brunt, blått, grönt och gult. Röda färger ser dock ut att helt ha saknats. Rött är ju också en mycket dyr oxidfärg, som man först på 1930-talet mycket sparsamt använde vid S:t Erik.
Denna mustiga färgskala är annorlunda än 1920-talets, då den helt saknar inslag av pastellfärger. Den tonade vita tennglasyren - rosa, ljusblått - skulle komma att dominera vid fabriken det följande decenniet,"
Länk till några keramikalster av henne, i privat samling:
En blomkruka skulle det kunna vara, då det saknas fals för ett eventuellt lock och den är 12 x 17,5 cm i storlek.
Hon trodde direkt på S:t Erik som tillverkare, och jag är mycket benägen att hålla med.
Det är bara det att det inte finns någon stämpel, endast det målade året 1916 under glasyren. Artikelnummer är det inte, eftersom jag har stämt av den i både UE:s som S:t Eriks register i bok och häfte från Grödinge.
Måleriet påminner mycket om Agda Österbergs, och i St. Erikshäftet står bland annat: "Dock kan många gånger S:t Eriks stämpel saknas på hennes original trots att de är tillverkade vid fabriken."
Hon arbetade periodvis för fabriken under åren 1910-1921.
Ur årsboken för medlemmarna i Upplands Fornminnesförening 1971, är denna långa, men mycket intressanta text, skriven av Anna Hedstrand, hämtad:
"Textilkonstnärinnan Agda Österberg i Varnhem berättar att på 1910-talet var S:t Erik ett litet tegelbruk, som huvudsakligen gjorde kakelugnar, vanligt tegel och takpannor. Vid Kakelfabriken hade hon tillfälle att på lediga stunder tillverka keramiska produkter för sitt eget nöjes skull. det var enligt henne själv mest dekorativa saker.
När det i slutet av 10-talet blev allt färre beställningar på bemålade och dekorerade kakelugnar, kom en försöksverksamhet igång med tillverkning av prydnadsvaser.
1917, då Agda Österberg hade egen keramikmonter på Svenska slöjdföreningens Hemutställning på Liljevalchs, hade hon sedan ett par år tillbaka rest till Uppsala över lördagar och söndagar för att ägna sig åt sin hobby. När Agda Österberg lämnades tillfälle att delta i Hemutställningen, hade man först svårt att finna en fabrik, som ville åta sig att tillverka en keramik som skulle massproduceras.
Hon berättar i en intervju: ´då det inte lyckades i tid, fingo vi lof att vända oss till S:t Eriks lervarufabriker i Uppsala, som ju egentligen göra kakel, för att åtminstone få modellerna utförda. Därför fick jag inte börja arbetet förrän omkring tre veckor innan utställningen öppnades, och jag kunde inte offra mera tid än vanligt.´
Hon reste alltså under tre veckoslut till S:t Erik, lät arbetarna dreja fram formen efter hennes ideer - ´S:t Erik hade bra drejare, jag fick aldrig någon färdighet med leran´ - för att sedan själv måla den med ´lerfärg´. Genom modellnummerbeteckningarna kan man också se att Agda Österberg också dekorerade äldre modeller, gjorda före 1913.
Hon har i brev berättat att hon inte ritade några mönsterskisser, mönstren gjordes med penseln direkt på godset. Kom en färgklick fel var det omöjligt att ta bort den, ´det var bara att greja till det så att det verkade att det var meningen att klicken skulle vara just där, en del lustigheter kom därmed till´.
Om artikelförfattaren i Stockholms Dagblad förstått rätt vad avser ´lerfärg´, är det fråga om en dekorteknik med engobering. Agda Österberg hade vid S:t Erik tillgång till röd, gul och vit engobe, en täckande vit och en transparent glasyr. Oxidfärgerna var koboltblått, manganviolett och något som hon kallar ´silver´, troligen gulbrännande.
Agda Österberg var inte utbildad keramiker och hade inte heller tillräcklig kännedom om glasyrteknik. Det hände t. ex. vid glasyrbränningen att det kom fram överraskande effekter beroende på att somligt brändes bort - färgen hade varit för tunn - och annat inte kunnat smälta - glasyren hade varit för tjock -. En del föremål fick kasseras då en misslyckad glattbränning inte kunde göras om. De ideer som fördes fram med Hemutställningen gör sig även Agda Österberg till tolk för:
´De här pjäserna äro alla byggda på de möjligheter som finnas i en vanlig kruktillverkning; de äro rätt och slätt vanliga kökskärl, som fått lite konstnärligare form och ornering. Orneringen är afsiktligt enkel för att arbetarna skola kunna göra den, penselföringen är ju grof och behöfver inte alls vara jämn, ty just det godtyckliga i orneringen visar att kärlet är handmåladt. Prisen bli desamma som på vanligt lergods.´
Agda Österberg menade att publiken skulle se och uppskatta att kärlet var handmålat, en på sätt och vis romantisk syn, som var uttryck för en reaktion mot 1800-talets maskinella fabrikation. Denna innebar för hushållsporslinets del ett allmänt användande av koppartryckta utländska mönster, som genom kontinuerlig nygravering hade förlorat sin ursprungliga strungens.
I det sociala engagemanget ingick att keramiken skulle nå ut till de små hemmen genom att prissättningen inte skulle vara högre än på det vanliga hushållsgodset, en regel som det annars syndades mot 1917.
Agda Österberg säger vidare i intervjun att hon hoppades finna en fabrik som ville och kunde åta sig tillverkningen, då S:t Eriks fabriksugnar inte lämpade sig för masstillverkning. Men Agda Österberg stannade kvar som konstnärlig medarbetare vid S:t Erik och fabriken fortsatte tillverkningen av hennes modeller från 1917. På Hantverksföreningens utställning i Uppsala 1921 fanns bland mycket annat från S:t Erik målade och konstglaserade hushållskärl och prydnadsvaser av Agda Österbergs hand.
Dekorering genom målning tillämpade fabriken vid den här tiden huvudsakligen på hushållsaker ´hållna i en färgvacker och lyckligt funnen allmogestil ... en hel rad skålar, grötfat, bonbonnierer m. m. i denna genre. Samma kärl kan man för övrigt se i rätt miljö två trappor upp, åt vilken de förläna en gammaldags hederlig prägel.´
Agda Österberg arbetade med enkla modeller, med relativt traditionellt krukmakargods. Föremålstyperna var kannor, tillbringare, skålar, fat, spillkummar, karotter, kryddburkar, askar med lock, bonbonnierer, blombollar, vaser, blomkrukor på fötter och lampfötter.
I de fall föremålen har handtag, hänklar och lockknoppar är de praktiskt motiverade och har en tillräcklig storlek för att vara funktionella. Dekorerna är präglade av ett allmogeinflytande. Mönstren är storblommiga och stiliserade, ofta som en runt kärlväggen eller från kärlets fot till dess mynning löpande ranka, spiral eller S-linje med blad och färgklickar. Mönstren är målade med en mycket tjock pensel. Dessa enkla och ibland tillfälliga dekorer löpte inte så stor risk att förflackas vid masstillverkning.
I Upplandsmuseet finns ett 90-tal S:t Erikspjäser, däribland ett par föremål ur Agda Österbergs serie. Agda Österbergs keramik var genomgående kraftigt färgsatt. Bottenfärgen, som alltid var ljus, framhävde de mörkare dekorfärgerna svart, brunt, blått, grönt och gult. Röda färger ser dock ut att helt ha saknats. Rött är ju också en mycket dyr oxidfärg, som man först på 1930-talet mycket sparsamt använde vid S:t Erik.
Denna mustiga färgskala är annorlunda än 1920-talets, då den helt saknar inslag av pastellfärger. Den tonade vita tennglasyren - rosa, ljusblått - skulle komma att dominera vid fabriken det följande decenniet,"
Länk till några keramikalster av henne, i privat samling:
Comment