Kakelugn är ett samlingsnamn på eldstäder som har kakel som ytterbeklädnad. I Sverige utvecklades under 1700-talet en särskild typ av kakelugnar som ökade värmeeffektiviteten genom att låta värmen cirkulera i ett inbyggt rökkanalssystem. Detta är det vi i dagligt tal kallar kakelugn. Den moderna kakelugnen uppstod under senare delen av 1700-talet. Eftersom järnverken gjorde av med … Fortsätt läsa Kakelugnar →
Det är märkligt.
Nästan på dagen, två år senare, köper Du detta fat av Agda Österberg, som jag omständligt beskriver i tråden "En helt vanlig loppislördag".
Samma skål, men med annan dekor.
Grattis!
Det fanns en länk med St:Eriks keramik tidigare. Där fanns föremål med den glasyren. Länken finns tydligen inte längre. Mitt råd blir det vanliga, mejla Grödinge Antik.
Ursprungligen postat av KolmårdstrolletVisa inlägg
Det fanns en länk med St:Eriks keramik tidigare. Där fanns föremål med den glasyren. Länken finns tydligen inte längre. Mitt råd blir det vanliga, mejla Grödinge Antik.
Om formgivaren av Din väggvas i Wiener werkstättestil ska jag inte gissa, men väl skriva av några rader om de speciella glasyrfärgerna från 1930-talet, som råkar ha sin svenska debut hos A&J i Höganäs.
Det är intressant, i och med att andra svenska fabriker - som S:t Eriks, N&N i Höganäs och självklart UE - följer upp med dessa färgstarka glasyrer efter A&J:s introduktion av dem 1933.
Ur samtal (utsnitt) med krukmakare i Höganäs av Sven T. Kjellberg, som i en skrift avhandlade Andersson & Johansson AB 1910-1960, med direktintervjuer:
"- Vi körde lite för länge med det, säjer John Andersson. Då jag började resa 1932 minns jag att det var rätt mycket mattlyster med i kollektionen. När jag kom till Göteborg och visade våra prover hos ett stort varuhus, så vile inköpschefen inte ha något med mattlyster.
- Varför gör ni sånt där, sa han, kan ni inte få någonting sånt här istället. Och han plockade fram vaser med mera enfärgade glasyrer, gröna med röda öron, och sådana som hade en grön, flammig glasyr. Jag talade ju om detta, när jag kom hem. Så vi försökte oss på den stilen. Vi gjorde faktiskt en grön glasyr och en beigefärgad och vi satte också andra kulörer på öronen.
- Det kommer jag mycket väl ihåg, infaller Sigfridsson. Året därpå var jag med dej, John, och reste. Då hade vi icke någon mattlyster med oss, men mycket av den nya sorten. Det var Wiener Werkstätte-perioden och förebilderna var sådana saker som Goldscheider och andra tillverkade i Wien och Tyskland. I kollektionen hade vi bl.a askfat med hundar på i en tomatröd glasyr. Glasyren köpte vi förresten från tyska firmor som också var leverantörer till andra in- och utländska fabrikanter. Allt kom så att säga från samma källa så det blev icke stor skillnad på vad vi och de gjorde. En fördel framför dem hade vi ju i den röda Kvidingeleran. Glasyrerna föll bättre ut än på den vita tyska leran, blev effektfullare och mustigare. Och så hade Kvidingeleran den fördelen att vi kunde göra ganska stora pjäser, som höll vatten. Detta var särskilt betydelsefullt vid tillverkningen av våra golvvaser, som alltsedan 1939 varit en stor artikel."
Visst är det kul att läsa sådant och så är det ju en levande skildring, som om de sutto i samma rum som vi.
Det ska bli intressant att se vad Grödingepojkarna säger.
Var i dag på Antikvärldens dag i Solnahallen, fast jag halvt om halvt lovat sambon att inte åka dit - eftersom jag alltid åker dit på att köpa någonting...
Man kan ju inte låta bli, och ett par timmar på fri fot gav ett (önskat) resultat.
Ännu ett verk av Agda Österberg, en skål med stadiga 25 cm i diameter, högblank och grann att skåda. Lite kladd på undersidan, från glaseringen, tycker jag gör den mer charmig.
Trots att halva dagen gått och hundratals människor måste ha passerat bordet, låg den kvar - mellan andra skål och fat. Ingen hade väl orkat bläddra igenom högen - tack för det!
Fin skål!!! Jag skrev lite nyss om Antikvärldens dag i avdelningen om loppisar och mässor här på PES. Bl a undrar jag över vilka intryck ni har av dagen. Jag var där och sålde saker (första gången).
Comment