Kakelugnar

[Gideon]

Suveränt jobbat, Bengt H!

[Bengt H.]

Tack så mycket för det, Gideon!

Här går det att ta del av en dokumentation över kakelugnsmakarefamiljen Engstrand i Piteå. http://hem.bredband.net/b283306/Down...makarnas-H.pdf

Berättelsen finns även återgiven i Piteå museums årsbok för år 2000.

Något till om Piteås kakelugnsmakare går det att hitta i denna artikel i Piteå Tidning http://www.pitea-tidningen.se/nyhete...1-default.aspx

[Bengt H.]

Kruk- och kakelugnsmakeri i Västanå (Kristianstads län)

Vid Villands härads hembygdsförenings hembygdspark finns en ditflyttad, gammal men välbevarad kruk- och kakelugnsverkstad.
http://ypl.se/villands/ http://www.ypl.se/villands/museumv.htm

Om denna verkstad och de som var verksamma där samt deras verksamhet har det berättas om i hembygdsföreningens årsskrift för år 1990.
En stor del av berättelsen bygger på en dokumentation med bl.a. uppmätning, fotografering och intervjuer som utfördes 1937.
Även en avskrift från en artikel i Kristianstadsbladet 1938 finns med i berättelsen.
I hembygdsföreningens årsskrift för 2005 finns en kortare sammanfattning av den tidigare berättelsen, men även ett intressant fotografi av en ”spar-anka” samt gjutformar till denna som skall komma från verkstaden i Västanå.

KRUK- OCH KAKELUGNSMAKERI I VÄSTANÅ

Ovanstående teckning är gjord av landsantikvarie Harald Olsson. Tillsammans med Gunnar Hobroh gjorde han i november och december 1937 en uppmätning och dokumentering av den gamla krukmakeri- och kakelugnsverkstaden i Västanå. Den hade då inte varit i bruk på tolv år och hotades av rivning.
Gustav Nilsson i Mjönäs, en förgrundsfigur inom hembygdsrörelsen i Villands härad, skrev några månader senare, den 26 februari 1938, en lång artikel i Kristianstadsbladet. På Hembygdsföreningens årsmöte i juli samma år beslutades om inköp av verkstaden. Det kostade 500 kr, varav Kulturen i Lund bidrog med hälften.
Vid denna tidpunkt hade föreningen fortfarande ingen hembygdspark och således ingen given plats att flytta verkstaden till. På årsmötet blev debatten därför livlig. Harald Olsson passade på att framhålla fördelarna för föreningen med att ha en egen park. Dit kunde man ju flytta byggnader av detta slag, när man önskade rädda dem. Men flyttningar kostar pengar och föreningen var fattig. Inom styrelsen tyckte man, att markfrågorna först måste vara lösta och att man borde koncentrera de resurser man hade på en bygdegård. Bäst hade varit om krukverkstaden hade fått stå kvar på sin ursprungliga plats.
Så resonerar man ju idag. Att flytta ett hus är att rycka det ur sin miljö. Man vill bevara också den omgivande miljön. Men ibland är enda möjligheten att rädda ett hus att samtidigt flytta det till en annan plats. Huset i Västanå fick stå kvar några år till i väntan på att hembygdsföreningen skulle lösa sina markfrågor och att någon finansiär för flyttningen skulle dyka upp.
(Skildringen av flyttningsmödorna är hämtade från artikeln ”De tio första åren. En historik över Villands Hembygdsförenings arbete 1936-1950”, vilken återfinnes i HAVH XVIII, 1961.)
År 1942 skedde flytten. IFÖ-verken i Bromölla betraktade krukmakarverkstaden som en föregångare till sin egen keramiska industri och lämnade ett anslag. Skånes Hembygdsförbund ställde sin expertis till gratis förfogande. Det hela gick löst på 3.000 kronor, sex gånger så mycket som man ursprungligen gett för huset med löst och fast. Varenda sparre och varenda planka märktes för sig vid nedmonteringen i Västanå. Verkstaden återuppfördes sedan enligt landsantikvarie Olssons förslag i den Bäcklundska tomtens sydvästra del. Den fick där samma läge i förhållande till vägen som i Västanå. Kanske tycker Du att den ligger lite undanskymd idag, men genom denna placering har man så gott man har kunnat försökt återskapa lite av den miljö som fanns runt verkstaden uppe i Västanå.
Hur gammal är verkstaden? Och vad sysslade man egentligen med i den? Därom låter vi den gamle skolläraren Gustav Nilsson berätta. Vi återger först hans artikel från 1938. Därefter ska vi titta lite på vad antikvarisk uppmätning och dokumentering år 1937 kunde gå ut på och vad som i detta fall döljer sig i gömmorna på Folklivsarkivet i Lund.

[Bengt H.]

Här kommer så en avskrift från Nyaste Kristianstadsbladet den 26/ 1938:

VERKSTAD AV GAMMAL TYP NU DÖMD TILL RIVNING!

Hantverk med gamla anor.

Då man i våra muséer studerar den mängd av lerurnor av olika former och storlekar, som grävts fram ur gravhögar eller ofrivilligt blottats i grustag eller vid plöjning förstår man att krukmakeriet har gamla förnämliga anor. Ja, det kan spåras ända bort i äldre stenåldern. Tillvägagångssättet vid tillverkningen har helt naturligt skiftat fast ej så avsevärt. Krukmakarna kunna således berömma sig av att tillhöra ett skrå, som ägt bestånd ända från den grå forntiden till våra dagar. Och man måste verkligen erkänna att forntidens krukmakare ej behöva skämmas för sina verk varken i avseende på form eller dekoration.
I Västanå, Näsums socken kvarstår ännu en krukmakare- och kakelugnsverkstad av gammal typ. Den har ej använts på ett tjugotal år och är nu dömd till rivning. Krukmakeriet har gamla anor inom byn. Äldsta uppgiften angående detsamma har jag funnit i ett syneinstrument från år 1681.

Prosten i Trolle Ljungby ägare
till så gott som hela Västanå by.

Den i Villands härad ingalunda obekante prosten Henrik Nissenius i Trolle-Ljungby har genom en mängd egendomsbyten och -köp blivit ägare av så gott som hela Västanå by. Han hade till och med erhållit säterifrihet på ett par av gårdarna. Men ett säteri måste ha därtill passande byggnader. Sedan sådana uppförts hölls nämnda syn den 10 september 1681 av kronolänsmannen Lars Bengtsson i Näsum med biträde av fjärdingsmännen Jöns Larsson i Östad, Mats Åkesson i Näsum och Thure Matsson i Västanå.
I syneinstrumentet heter det: ”Probsten hafwer Upbygt sielfwa sätherijet med wackra Bygningar och Huus, uprättadt därwid Kakel- och tegelbruuk.”
Dessa anläggningar lågo otvivelaktigt i den så kallade Högamobacken, där ett ”pottemageri” och en kakelugnsverkstad funnits ända till 1800-talets sista hälft. Ännu påträffas i bygden många kakelugnar från denna verkstad. De äro i regel ljusgula med gräsgröna snedstreck och stundom även med gröna stänk. Det gröna har åstadkommits med kopparaska. Oftast pryddes ugnarnas framsida med en eklövomkransad medaljong. Å en sådan läses till exempel:
”Gjord i Wästanå
utaf C.M. Rosenberg
C.T.S – B.S.D.
År 1836”

Kakelugnsmakare under förra århundradet

Kakelugnsmakarna i Västanå under 1700-talet känner jag ej till. År 1815 nämnes fabrikör Gudmund Söderström, som var född i Urshult 1788. Under sina gesällvandringar hade han troligen blivit bekant med sin hustru Catarina Ahlström, som var född på Hisingen i Bohuslän. Samtidigt med Söderström nämnes även kakelugnsmakaren C.M. Rosenberg, född den 30 mars 1788 i Balkåkra och gift med Helena Lövgren från Vittskövle. På 1840-talet hade Söderströms son Johan Erik, född 1825, övertagit faderns verkstad. År 1880 bosatte sig här kakelugnsmakaren Lars August Bengtsson, vilken senare kallade sig Bentzer. Han var född i Rolfstorp i Svartrå socken i Halland 1854. Av någon vandrande gesäll hade han fått veta, att en ”pottemagareverkstad” fanns att övertaga i Västanå. Han reste dit och köpte den. Året därpå gifte han sig med Bengta Svensson från Näsum.
Den första inköpta verkstaden låg på N:r 9 Västanå, men snart flyttade Bentzer till N:r 5. Här uppförde han den ännu kvarstående verkstaden. Den är ännu i sitt ursprungliga skick med ugnar, drejeskivor, formar och verktyg. En så helt bevarad kakelugns- och krukmakareverkstad från förra århundradet står säkerligen ej att uppbringa inom Skåne.
Lars August Bentzers tre söner fingo tidigt biträda med olika arbeten i verkstaden. Hilding Bentzer var dock den som längst hjälpte fadern och lärde hans yrke. Vanligen sysselsatte verkstaden fyra arbetare.
Under de första åren i Västanå ägnade sig Bentzer huvudsakligen åt lerkärlstillverkningen. Fyra drejeskivor snurrade dagligen i verkstaden. Lertallrikar och lerfat undanträngde så småningom trätallrikarna och träskålarna ur allmogehemmen. De på matborden ständigt stående enstånkorna utbyttes mot vackert sirade lerkrus.

Många lerkärl voro formligen små konstverk.

Lerkärlstillverkningen var en mera invecklad historia än man skulle kunna tro och hörde ingalunda till de lättlärdaste hantverken. Det gällde att först och främst kunna bedöma lerans användbarhet. Innehöll den minsta tillstymmelse till kalk, riskerade man att få en hel ”bränning” förstörd, och vad detta innebar är lätt begripligt. I lergraven utanför verkstaden ”maldes” leran, som sedan bearbetades ytterligare i verkstaden. Sist måste den skäras med cittertråd för att bli absolut befriad från småsten. Formandet av olika kärl fordrade något av konstsinne, och detta kom ytterligare till synes i dekorationerna i glasyren. Många lerkärl voro formligen små konstverk.
Bränningen av lerkärlen fordrade lång träning och mycket arbete. Att stapla upp de obrända kärlen i den trånga ugnen var allt annat än angenämt. Ugnen eldades med alved under 30 timmars tid. I ”gloten” - en öppning intill ugnen – undersöktes bränningens fortskridande. En trästicka fästes vid en lerklump och stacks in i ugnen. I ”spegeln” såg man huru långt bränningen fortgått. Efter slutad eldning fingo lerkärlen svalna i ugnen under ett dygn. Därpå var man i tillfälle att bedöma resultatet av sin krukmakarekonst.
I Västanå tillverkades även sparbössor av lera i form av svanar, tuppar, lejon och björnar. Naturligtvis tillverkades också lergökar här.
En ”bränning” lerkärl representerade vid sekelskiftet ett värde av ungefär 50 kr. Varorna sålde vanligen Bentzer själv på marknader i Arkelstorp, Vånga, Holje och Ryd med flera platser. Ofta blev lönen för mödan rätt minimal.

Katterna flydde för kakelugnsmakaren.

Men Lars August Bentzer tillverkade även kakelugnar i sin verkstad. Tillverkningen av kakel var en ännu mera invecklad historia än lerkärlstillverkningen.
Bentzers kakelugnar skilja sig avsevärt både till färg och dekoration från de förut i Västanå tillverkade. Allt efter tycke och smak kunde man få bruna, gröna eller gula härifrån. Den bruna färgen erhöll man genom att blanda bly, brunsten och kvarts. Blyet brände man i grytan och pulvriserade i mortlar till ett fint stoff. Detta var ett tidsödande och mycket ohälsosamt arbete, som så småningom ledde till blyförgiftning. Blyoxiden trängde in i lungorna och impregnerade kläderna. Det berättas, att då Bentzer iklädd sina arbetskläder kom in i rum där det fanns katter, flydde dessa hals över huvud ur rummet. Fanns ingen annan utväg togo de ett skutt genom en fönsterruta.
Den gröna glasyren framställdes av kopparaska, som köptes av kopparslagare men som man själv pulvriserade.
De i verkstaden ännu förvarade formarna till kakelplattor visa vilken mängd varierande mönster man kunde åstadkomma. Inte tror jag, att många av dem skulle tillfredställa vår tids smak, men de utgöra en god illustration till 1800-talets smakriktning.
Bentzer satte alltid själv upp de av honom tillverkade ugnarna. Han hade god omsättning, och kakelugnar från hans verkstad finnas ännu i hela Nordskåne och Sydhalland.
Leran för tillverkningarna togs huvudsakligen i Västanå intill Klagstorps gräns. Vid ett tillfälle hämtades lera från annat håll, och följden blev, att en hel vinters tillverkning gick till spillo. Då kaklen togs ur ugnen, såg den synnerligen vacker ut, men efter hand som den svalnade sprack glasyren och föll av i stora flagor.

Den gamla verkstaden kommer att räddas.

Som jag redan nämnt är Bentzers gamla verkstad nu dömd att rivas. Huruvida den kommer att förvärvas av Villands härads hembygdsförening och stanna inom häradet eller flyttas till ”Kulturen” i Lund är ännu ej avgjort. Under alla förhållanden kommer den att räddas. Utan att en donator uppenbarar sig, torde Villands härads hembygdsförening ej kunna förvärva den, ty det kostar ej småsummor att flytta verkstaden med byggnader, ugnar och inventarier.
Götho

Saxat ur Nyaste Kristianstadsbladet den 26 februari 1938.

[Bengt H.]

Donatorn dök således upp till slut och verkstaden kunde flyttas.
På Folklivsarkivet i Lund förvaras idag de handlingar som blev resultatet av Harald Olssons och Gunnar Hobrohs ansträngningar i Västanå de där vinterdagarna 1937. Två tjocka mappar innehåller ritningar på grundplan och snitt genom huset, skisser på hur huset och olika verktyg såg ut, mängder med svartvita fotografier och en sjutton sidor lång beskrivning över husets byggnadshistoria och den verksamhet som bedrevs i dess innanmäte.
Den gamle mästaren Lars August Bentzer hade avlidit 1923. Även hans hustru, Bengta Svensson var död. Sonen Hilding, som hade arbetat i verkstaden, och dottern Elemina, vilken stod som närmaste ägare till huset, lämnade de flesta upplysningarna till Hobroh och Olsson om verkstadens och inventariernas historia. Man kan ana, att de betraktat besökarna och dessas intresse för den då ganska förfallna verkstaden med viss skepsis. Bråte och skräp, tyckte de nog.
Arkivarierna skriver:
- ”Den ende av mästarens söner, som arbetat i verkstaden, är Hilding Bentzer, nu 50 år gammal, vilken dock ej synes ha varit i läran länge och ej sysslat med mycken bränning. Han har antagligen använts som murare, att fara ikring och sätta upp kakelugnar. Han var i verkstaden också blott om vintrarna.”-
- ”Han är rätt meddelsam, men föga benägen att ge sig utom sitt hems hank och stör. Det gick därför ej att få honom med till verkstaden och följaktligen ej heller att få någon grundligare beskrivning av redskap och arbetsmetoder etc.”-
Tre sidor i beskrivningen handlar om ”Redskap med användning och namn okända, men funna i verkstaden vid undersökningen där”. Om Hilding Bentzer inte känt sig så frusen den där vintern hade vi kanske idag vetat lite mer om hur alla dessa redskap en gång i tiden har använts. Men samtidigt måste vi vara tacksamma mot honom och hans syster för alla de upplysningar som de verkligen lämnade och som idag finns bevarade i Folklivsarkivets lådor och mappar.

Verkstaden och dess byggnadsutveckling.

Verkstaden låg ursprungligen i Högamon i Näsums socken men flyttades 1881 till Västanå. Lars August Bentzer hade då köpt verkstaden av den förre ägaren ”Potte-Joan”. Den var då betydligt mindre än idag – en nästan kvadratisk byggnad, 5*5,7 meter, uppförd i korsvirke med tegel i lerbruk och med bara en ugn. Efter flyttningen till Västanå gjordes utbyggen i alla väderstreck. Dessa har av arkivarierna fått benämningen ”ludor”, vilket betyder att de till största delen bestod av enkla brädväggar. I ludan invid vägen hade en av väggarna dubbelt brädlager. Detta rum var tapetserat och beboddes under en tid av gesällen och drejaren Sven Rosengren. Han var i arbete i verkstaden i tjugo år. Rummet brukades senare som magasin för färdiga alster. (Denna utbyggnad har inte fått följa med till Kjugekull.)
Då den lilla brännugnen kom till minskades utrymmet i verkstaden. En ny ”luda” uppfördes västerut. I norra delen av denna utbyggnad inreddes en kammare med säng, liten järnspis, osv. Här bodde Otto Alfred Bentzer, en dövstum farbror till mästaren, Lars August Bentzer. Flera personer arbetade i verkstaden. Då mer utrymme behövdes gjorde man en tillbyggnad söderut. Drejskivorna var placerade innanför fönstren för att man maximalt skulle kunna taga tillvara dagsljuset. (Denna del av verkstaden ligger nu mot norr.)
Ugnarna var uppförda i gråsten och lerbruk. Invändigt bestod de av en skalmur i tegel. De täcktes av tunnvalv i tegel. De eldades norrifrån genom två respektive tre eldhål med omfattningar i tegel. Den stora ugnen var täckt av spåntak och norr om den lilla fanns en liten ”luda”, varifrån man skötte eldningen till denna. Inne i verkstaden fanns en torkugn uppförd av kakel. Plattorna var vitglacerade med grön dekor. Intill torkugnen stod en lägre murad ugn med nedsänkt järngryta. Här smältes blyet till glaceringen av lergodset.
Golvläggningen i huset bestod av trä, gråsten och tegel.

[Bengt H.]

Varor och priser.

Verkstaden var framför allt känd för sin tillverkning av kakelugnar. Dessa hemtillverkade var billigare än de fabriksgjorda. Då Bentzer på 1890-talet började sätta upp kakelugnar, kostade detta arbete 18-20 kronor stycket. 1937, då dokumenteringen gjordes, hade priset stigit till 50-60 kronor. Vad kostar det inte idag?!
Även vanliga krukvaror, fat, sänken till fiskenät, prydnadsdjur, sparbössor, ljusstakar och liknande tillverkades. Mästaren kunde dreja fat med mer än en halv meters diameter. En del av varorna avyttrades genom handlare i trakten. En gammal gumma, ”Gärdel-Karna” sålde fat och lerkärl. Hon gick ”ända in i skogarna” bortemot Kyrkhultshållet. Hon bar varorna i en säck, ”en framtill och en baktill. Hon gick klädd i träskor och kunde gå ca 3 mil på dagen. Särskilt på en del sekunda kärl, som hon fick billigt, tjänade hon bra.”
Utöver kakelugnsplattor och lerkärl var sänkena för fiskenät populära. De tillverkades i tre storlekar, varav de största var två decimeter långa och användes till hommor. De kostade ett till ett och ett halvt öre styck, beroende på storleken. Det gick att göra tusen om dagen. Man lät dem stå och hårdna över natten innan man följande dag med ett tunt mässingrör stack hål genom ändarna på dem. Det gick att snabbt göra hål i en hel rad på en gång.
Under första världskriget var det brist på fotogen. Då gjordes ”fettalampor”. De hade fot, skaft och en behållare med veke i. Den såg ut som en öppen gräddsnipa. De eldades med fett, därav namnet.

[Bengt H.]

Redskap och metoder.

Vilken lera använde man då? Det var inte kaolinlera från Ivö, ej heller den blålera som det finns så gott om på sjöbotten i Ivösjön. Blålera ansågs för fet. Den krymte när den brändes, vilket medförde att godset blev snett och skevt. Nej, det var rödlera som tidigast hämtades från Frälsegården i Klagstorp, därefter på en gård i Västanå. Bonden som körde hem leran fick 1,50 per lass. Det var ”tvåhästalass” och ”brähäckavagn”. Efter hemkomsten skulle leran bearbetas. Vi låter arkivarierna berätta: - ”Man lastade av leran i lergroparna hemma vid verkstaden. Leran behandlades först så, att den rördes samman med sand /mosand, som låg i lager mellan lerskikten i lertaget/ och vatten. Detta skedde i en s.k. ”lerkran”, där man ”kranade” leran: i ett fyrkantigt kar av trä stod lodrät en järnaxel med ett slags järntenar, som rördes i leran. Detta skedde genom en vågrät träbom, som låg på axelns överdel och som drogs runt av en häst. Nertill i karet fanns ett hål, varur lermassan kom ut, och där den kunde skäras i lösa stycken. Man kranade vanligen en dag i taget. Blandningen blev härigenom likformig och av lagom fasthet / då leran var för fet att enbart användas/.”
Lerklumpen som skulle bearbetas kallades ”lerklösen”. Genom att ”klösa” den skavde man bort hårda knutor, stenbitar och liknande från leran. Därtill användes ett skavjärn. Leran skulle därefter formas. Det gjordes framför allt på drejskivan. Dess axel stod med nedre ändan i en flintsten. Denna axel måste flyttas ofta, ty hålet slets upp. Den smordes också med bomolja.
När ett kärl väl drejats på skivan måste man tillse att det inte blev skevt, att det var lika överallt, att kanterna hade den rätta svängen osv. Till det användes ”sjema”, tunna träskivor med svängningar i kanten av olika form. De brukade hänga på små spikar invid fönsterkarmen vid varje drejskivas plats. De doppades i vatten, varefter de hölls utefter kärlet alltmedan drejskivan gick. Den färdigformade pjäsen togs sedan loss från drejskivan med hjälp av ”sittatrån”, en gul tråd av några decimeters längd med trähandtag i ändarna.
På somrarna torkades pjäserna utomhus. Under vintrarna måste det ske inomhus. Man lade då brädor över de horisontella bjälkar som fanns i verkstaden. Dessa bjälkar kallades ”deser”. Då godset torkat skulle det putsas - ”beskickas”. I verkstaden fanns en mängd liebladsbitar och andra skaftlösa järn, vilka antikvarierna antog hade använts till ”beskickelseknivar”.
Glasyren bestod av finmalen kisel, vilken smältes ihop med övrig glasyrmassa. Massan fick färg genom olika tillsatser – blymönja gav ljust brunaktig färg, brunsten gav mörkbrun färg, kopparaska gav gröna strimmor och tillsammans med piplera gav det gul färg. Blyet, som gav glansen, köptes ursprungligen i tackor. Det smältes i blygrytan, där det rördes om med ”blyrakan”. Efter pulvrisering blandades det i glasyren, vilken sedan siktades på de pjäser, som skulle glaseras. På senare år började blymönja användas istället. Som skydd mot blyförgiftning använde mästaren då ett tygskydd framför ansiktet.
Ville man ha mönster och figurer på en pjäs måste det göras innan glasyren sattes dit. Med hjälp av ett kohorn med ett litet hål i spetsen målades pjäsen med holländsk piplera. Mönstret blev sedan gulvita ränder.
Själva bränningen tog trettio timmar. Först eldades sakta i det mittersta eldhålet med stora torra aleträn. Efter ett halvt dygn började man elda också i de två andra hålen. Pjäserna sattes i rad på avlånga s.k. ”plåtar” av refflad och glaserad lera. Flera mindre kärl kunde staplas inuti de stora. De stod då på små ”trefotingar” eller trekantiga lerbitar.
Inför bränningen murades öppningen mellan brännugnen och verkstaden igen med tegelsten och rappades utanpå. Överst lämnades dock en löst sittande sten. Den kunde plockas bort, varvid man kunde kontrollera hur långt glaseringen fortskridit. Arkivarierna ger följande beskrivning av förfarandet: - ”Härför använde man en järnstång med en lerklump på spetsen, i vilken en trästicka, ”spegla”, var fästad. Det hela fördes in genom hålet i muren. Trästickan tog fyr och man kunde då se om glasyren var färdigflytande. Om det var färdigbränt hade det gloten”, som det hette, d.v.s. viss färg, ungefär som månens, enligt utsago!”
Verkstaden stod också genom ett internt signalsystem i förbindelse med boningshuset. En liten ringklocka var fäst strax under innertaket nära den mindre brännugnen. Därifrån gick en ståltråd bort till närmaste knut på boningshuset. I förstugan hade denna förbindelse med ett litet handtag. Genom att dra i detta kunde husets kvinnor förkunna att det var dags för kafferast eller middag. De slapp gå ut i höstrusket...

[Bengt H.]

Så långt beskrivningen i Folklivsarkivet. Som Du kanske märkt avviker den på vissa punkter från de uppgifter som Götho ger i sin artikel. Vi vågar nog tro att arkivariernas mer utförliga beskrivningar är de rätta.
Redskapen är avtecknade av Gunnar Hobroh. Fotografierna av verkstaden och miljön i Västanå togs i samband med dokumentationen 1937 och återfinnes även de i Folklivsarkivets mapp. Fotografierna på gjutformar och kakelplattor är däremot nytagna – fotografen heter Karl-Åke Ljungberg.
På följande sidor presenteras ett urval teckningar av redskap, varav en del är ”med användning och namn okända, men funna i verkstaden vid undersökningen där”. Om någon i läsekretsen känner till deras användning eller benämning tar vi tacksamt emot upplysningar!

För redaktionskommitén
Bodil Persson

[Bengt H.]

Kruk- och kakelugnsmakeri i Västanå

[Bengt H.]

Kruk- och kakelugnsmakeri i Västanå

I Villands härads hembygdsförenings årsbok för 2005 finns en bild på en "spar-anka", som artikelförfattaren skall ha fått som barn av sin mormor, som i sin tur fått den av sin far som ung.
I krukmakeriet upptäckte så artikelförfattaren gjutformen till ankan.



Här är en bild på kruk- och kakelugnsmakareverkstaden på sin nuvarande plats.



Några länkar: http://www.oktv.se/hemsida/ann.svensson/pf1326fc5.html http://skanskagardar.se/bladet/3-2011.pdf

[Polsson]

Hej, Bengt!

Hinner tyvärr inte läsa dina inlägg nu, 00.07, men tackar för spännande helgläsningsdokument. You make my weekend!

Hej igen, Bengt!

Som vanligt utmärkt grävande arbete. Att krukmakare tillverkade nätsänken var en nyhet för mig, men förvånar mig inte. I boken "Svenska Kakelugnar" av Tunander finns en del nämnt om verkstaden såväl i form av text som bilder på sidorna 18, 92, 94 och 95.

[Bengt H.]

Tack så mycket för omdöme och kommentarer, Polsson!

Intressant att verkstaden finns med i Tunanders bok.
Boken finns någonstans i gömmorna. Det blir till att leta rätt på den.

[Gideon]

Mycket intressant läsning! Tack för det.
Meningstycket "Här bodde Otto Alfred Bentzer, en dövstum farbror till mästaren, Lars August Bentzer." gör mig genast nyfiken, och jag ska se om det finns närmare personupplysningar om honom på annat håll.

Annars så blir det med ett leende, men också förgrymmelse, över att kopior framställdes i verkstaden. För dagens samlare, blir det bekymmersamt att veta att det trots allt finns samtida kopior - som den målade ankan från Tillinge, grisen från Gustavsberg (i priskurant 1905) och sparbössekatterna från Tillinge/Boda Fayence.
Kanske är det därför som ingen kunnat svara konkret och bestämt om Fnusfrökens svarta katt i Tillingetråden?

Men, ändå, det är kul att få se det här!

[Bengt H.]

Tack för uppskattning och kommentarer, Gideon!

Intressant med dessa gjutna djurfigurer.

Nu kan man ju inte vara helt säker på att denna anka är gjord vid krukmakeriet i Västanå, men tydligen finns en överensstämmande gjutform kvar i verkstaden.

Jag blir nyfiken på dessa människor som man nu kommit lite närmare, så det blev lite letande i husförhörslängderna.

Drängen Lars August Bengtsson träffar jag på vid Thorstorps säteri i Grimetons församling, Halland.
Dit hade han flyttat 1874 från Rolfstorp tillsammans med drängen Otto Alfred Bengtsson f. 16/9 1855 i Rolfstorp. Det var ju den dövstumme farbrodern, som tydligen var något år yngre än Lars August.
Året efter (1875) flyttade de bägge till Varberg. Otto Alfred hamnade inne i staden som dräng hos en grarvaremästare. Där blir han några år, men efter att mästaren avlidit kan jag inte följa honom något längre.
Lars August hamnar i Träslöv och går där i lära hos kakelugnsmakare August Cedergren.
Där i verkstaden finns också en gesäll Jöns Petter Jönsson f. 31/12 1836 i Lund.
Denne kom till Bengtsson/Bentzers verkstad i Västanå 1882 och då närmast från Söderåkra.
Där i Västanå stannade han till sin död 1887.

Lars August Bengtsson flyttade från Träslöv till Västanå nr.9 1879. Där hade kakelugnsmakare Johan Erik Söderström tidigare varit verksam men han hade nu emigrerat till Amerika.

Efter något år hamnade så Bengtsson/Bentzer och verkstad vid Västanå nr.5 och nu också tillsammans med hustru, och så småningom även barn.

1990 kom gesällen Sven Rosengren (f. 10/6 1869 i Nosaby) till Västanå, och då närmast från Gustaf Anderssons kakelugnsfabrik i Härlöv. Till Härlöv kom han 1886 från Kristianstad, där han varit bosatt hos sina föräldrar.
Rosengren bodde som brukligt hos sin mästare där i Västanå, men efter giftemål så blev det egen bostad i närheten av verkstaden.
Tyvärr har jag ännu inte kunnat följa honom något längre.

[simco]

Tusen tack för den djupgrävande artikeln Bengt!

Vilket arbete du lagt ned! Kakelplattorna är oerhört vackra och lite roligt att de inte var högsta mode 1938:-)

Man blir ju oerhört sugen på att se bruksgodset och halvmeters-faten låter verkligen spännande! Gällande Tillinge och Gustavsbergskopiorna undrar jag om man möjligen skulle kunna bestämma ursprunget på storleken? Kopior brukar ju som bekant bli lite mindre om jag inte minns fel. Kanske dax att dra fram måttbandet för dem som har ankor, katter och dylika figurer hemma. Om jag och Gideon skulle mäta likadana figurer skulle såklart min vara störst. Men han kan vara lugn eftersom jag tyvärr inte äger någon av dessa vackra sparbössor.

Återigen tusen tack för allt Ditt arbete!