Skultuna

[Anna-Carin]

Jag har funderat lite till, och studerat min kruka igen i bättre ljus [...] När jag tittar på lock och nederdel finns inte tillstymmelse till svarvpår där, men nu ser jag att svaga spår går att se alla fall ned till strax nedanför där handtagen är fästa. Det är ju inte utan att jag kommer att tänka på hur svarvningen illustreras i den tyska artikeln från 1852. Med tanke på att botten inte är svarvad undrar jag ju om man behövt svarva så mycket längre. Krukan har ju en ganska rakt konande kant nedanför själva utbuktningen som ju ligger ganska högt. [...]

Fascinerande att det fanns svarvspår endast på den övre delen av din kruka, det verkar ju väldigt logiskt att man utgått från en stympad kon av plåt, och bara trycksvarvat den upptill! Jag har funderat över hur det gjordes rent praktiskt, med tanke på vilken teknik som var känd då. Müller lämnade Skultuna redan 1839, samma år som Duval belönades för sina delbara formar (dvs som går att få ut genom en mindre öppning). Men någon annan skulle förstås kunna ha fått samma idé tidigare.

Artikeln från 1852 beskriver en ny metod som kombinerar tryckning "i luften" med en rent utvändig form som håller kvar arbetsstycket med friktion. Frågan är vilketdera som är den egentliga nyheten; man kan tänka sig att tryckning i luften har använts tidigare, medan friktionsmetoden är ny. Men jag tror att själva halsen på krukan ändå måste ha tryckts mot en form; det är det enklaste sättet att göra en jämn cylinder med rätt mått.

En möjlighet är alltså att Müller har kommit på delbara formar redan före Duval. En annan, kanske troligare, är att han delvis har svarvat i luften. Jag tänker mig att i ett första steg kan han i så fall ha satt sin plåtkon utanpå en träform som var koniskt avsmalnande nertill och övergick i en cylinder upptill, och trycksvarvat den övre delen av konen så att den blev cylindrisk (vilket gav plåten ungefär samma form som i artikeln från 1852 ovan, men utgående från en kon istället för en plan plåt). Sen kanske en ny glödgning av plåten för att ta bort spänningar, och därefter sätts plåten på en träform som har liknande form som den förra men där den cylindriska delen är smalare, och håller öppningens mått. Sen trycksvarvas inböjningen i luften tills plåten når formen, som halsen svarvas mot. Slutligen kapas halsen till lagom längd (fortfarande i svarven), och invikningen upptill pressas i svarven med formen som mothåll. Botten sätts på efter trycksvarvningen.

Synd att Wilhelm Hammarsköld (d.ä., disponent 1829-1832) inte blev kvar längre på Skultuna; han verkar ha varit klok. Personliga stämplar för individuell märkning av arbetarnas produktion är en intressant möjlighet, men det kan bli svårt att säkert se skillnad mellan att arbetaren (med sin stämpel) placerats på den tillverkning han gör bäst, kontra att stämpeln hör hemma där en viss vara tillverkas!

Apropå stämplar, så visar det sig att 1607-stämpeln ("fr.o.m. 1922 eller 1925") bör ha kommit 1922. Här är nämligen botten på en mini-malmgryta som såldes för ett tag sen. En souvenir från Göteborgs jubileumsutställning 1923, och stämplad 1607.

[FBQ]

Förlåt sent svar. Har inte haft chansen att komma med så mycket nytt. Tror kanske att tanken att stämplarna varit individuella för enskilda arbetare blir svår att bevisa, så vida inte något om det finns i Skultunas arkiv. Att jämföra arbeten kan nog vara svårt, dessutom är det ju också möjligt att avlidna eller avskedade arbetares stämplar återanvänds. Hursomhelst känns det väl mest som ett förslag just nu, kanske kan tanken avfärdas eller så stärks den av andra indicier.

Jag har tänkt att jag skall försöka titta lite på gjutsaker när jag får tillfälle. Lite svårare att få någon riktig kronologi där då olika typer att ljusstakar tillverkats samtidigt. Men för den sakens skull, har du några uppgifter om när ordinär metallsvarvning av mässingsljusstakar införs vid Skultuna? Den har ju uppenbarligen förekommit under början av 1800-talet den med, men jag hittar inga närmare uppgifter om när man infört metallsvarvar.

[Anna-Carin]

Jag har tänkt att jag skall försöka titta lite på gjutsaker när jag får tillfälle. Lite svårare att få någon riktig kronologi där då olika typer att ljusstakar tillverkats samtidigt. Men för den sakens skull, har du några uppgifter om när ordinär metallsvarvning av mässingsljusstakar införs vid Skultuna? Den har ju uppenbarligen förekommit under början av 1800-talet den med, men jag hittar inga närmare uppgifter om när man infört metallsvarvar.

De har nog svarvat lika länge som de gjutit ljusstakar, skulle jag tro. "Hantverk i Sverige" återger gelbgjutarens arbete efter "Werkstätte der heutigen Künste" av Johann Samuel Halle (1765). Där nämns att "En gelbgjutare måste kunna teckna och också kunna driva och svarva mässing, eftersom alla runda saker bearbetas i svarv." Eller missförstod jag din fråga?

[FBQ]

Jag vet nog inte riktigt vad jag tänkte, jag tänkte nog inte riktigt efter, jag tänkte kansle främst på maskinsvarvar. Maskindrivna svarvar är ju yngre, är dock lite osäker på hur lätt det är att se skillnad på handdrivna och maskinsvarvar. På trä brukar det synas då handsvarvarna gått mycket långsammare, man har arbetat i flackare vinkel och i korta pulser, handsvarven brukar ge mycket tydligare och bredare svarvspår som gå i väl synliga spiraler. Men jag vet inte hur det ser ut med mässing - äldre saker har ju ofta krafigare spår jämfört med föremål från sent 1800-tal men vet inte om skillnaden är kopplad till en ny teknik och om det går att datera föremål den vägen.

[Anna-Carin]

Jag vet nog inte riktigt vad jag tänkte, jag tänkte nog inte riktigt efter, jag tänkte kanske främst på maskinsvarvar.

Då svarar jag lite som jag tycker. Jag har i alla fall hittat lite kring mekanisering i allmänhet; vattenkraft, ångmaskiner och elektricitet. Men det behöver kanske inte bara vara kraftkällan som avgör hur svarvspåren ser ut; det är också möjligt att senare generationer av maskindrivna svarvar hade bättre precision än de tidigare, och t.ex. gav jämnare spår.

Mekanisering var nog hett under 1800-talet, för de industrier som ville hänga med. 1833 skriver Aftonbladet smått raljerande om Motala Verkstad, att fortfarande "åtskillige machinerier, som borde gå med vatten- eller ångkraft, ännu ... gå för hand", samt att där "icke finnes ångmachin" (1833-02-20 s 3). I mässingsbranschen använde Jönköpings Metallfabrik (1844-1850) ångmaskin för sin tillverkning.

Så här ser sökträffarna på "ångmachin" ut på https://tidningar.kb.se/ (kurvan är rumphuggen vid ca 1875, en tid när "elektrisk" och liknande ord ökar stadigt i tidningarna från år till år):


Skultunas verkstadsmaskiner drevs däremot med vattenkraft, enligt tidningsartikeln 1864. Verkstaden för åstadkommande af tråd, tuber och plåtmanufakturarbeten låg vid den översta dammen och maskinerna drevs av ett vattenhjul om 27 hästkrafter. I Manufakturverkstaden för gjutna arbeten, som låg i en anna byggnad, drevs de av en reaktionsturbin, som fick sitt vatten från den mellersta ådammen.

När Skultuna bruk annonseras inför konkursauktionen stod det i Post- och Inrikes Tidningar (1852-04-07 s 3) att "nedannämnde Verk och Inrättningar, dertill drifvattnet erhålles från Svartån"; mässingsbruket är först i den följande listan och bör alltså ha vattendrivna maskiner. "En Enbladig Såg, som drifves med Turbin" nämns längre fram. Om även mässingsbruket drevs med turbin tycker man att det borde ha stått; det kanske hade vattenhjul istället.

Svenska tidningar verkar skriva om turbiner för första gången 1843, och 1844 ansökte mekanikus Carl Tjaeder om patent på en förbättrad turbin - därefter nämns turbiner flitigt. Reaktionsturbin (som Skultuna hade 1864 enligt ovan) finns tydligen av flera typer, varav Francis-turbinen som uppfanns i USA 1848 är vanligast idag. Skultuna fick alltså sin första turbin (om än för en såg) före 1852, dvs troligen på C.W. Hammarskölds tid, men det var knappast före 1840-talets mitt.

Det är vad jag har hittat. Information om just Skultunas mekanisering kan tänkas finnas i del III av "Skultuna bruks historia", som ska behandla verkstäderna. Du nämnde för övrigt ett syningsinstrument från 1858, där kan det kanske ha stått något om detta.

[FBQ]

Jag skall titta igen amgående synen 1858. Jag har för mig att svarvarna som omtalades där var sammankopplade så de bör ha varit maskindrivna.

Jag passade på att titta på lite svarvning på några ljusstakar, vet inte om det är helt entydigt, jag skall ta lite andra bilder semare ikväll så jag kan passa på att lägga upp dem här. Först en märkt från Jönköpings Metallfabrik. Här är svarvspåren täta och ser skarpa ut. Den känns som svarven måste ha rotetat snabbt. Har ingen aning om ålder men den är klart 1800-tal, typisk möbelstake med lös manchett. Nästa är Norrköpings mässingsbruk. Det är en senempirestake och de lades ned 1845 så den är nog från strax innan. Sedan tog jag med några andra, dels några små sengustavianska och ett par större gustavianska med fyrkantig fot. På en del verkar svarvspåren delvis putsats bort.

Generellt är det ju ett problem att många modeller har varit i produktion länge och att det blir svårt att exakt datera ljusstakar. Men om ljusstakarna har lite varierande utseende går det kanske att komma en bit på väg ändå.

[prylsnubben]

Möjligen........?

Kapitlet begynnande industrialisering sid. 16 kan ev.
vara av intresse för Era efterforskningar.

http://www.tam-arkiv.se/share/proxy/alfresco-noauth/tam/content/workspace/SpacesStore/0a8c94b1-3939-4706-aede-d82b937b4325/download/ASU_194.pdf

[FBQ]

Nu har jag läst igen. I synesinstrumentet 1858 nämns i verkstaden där det fanns 24 svarvspindlar med dockor även axelledningar med remskivor. Efteråt omtalas även det nybyggda "Turbinhuset" med turbin och 100 fots axelledning till manufakturverkstaden. Skultuna hade ju vattenkraft och skaffade därför ångkraft senare än många andra fabriker.

[Anna-Carin]

Tack prylsnubben, den texten ger bra kontext till det vi diskuterar!

FBQ,
Ett citat med viss anknytning till ämnet - i boken "Hantverk i Sverige" beskrivs svarvningen av gjuten mässing på s 146, utifrån en gelbgjutares berättelse från 1953 om arbetet i en icke-elektrifierad gelbgjutarverkstad grundad 1898, där han varit aktiv till 1946. Enligt boken innebar de beskrivna arbetsmetoderna "ett direkt fullföljande av traditionen från 1700-talet":

Den första svarvningen kallades skrotning och avsåg att avlägsna det yttersta gjutskalet som ofta var något ojämnt och kunde innehålla enstaka sandkorn. Skrotningen slet på svarvstålet och som skrotstål användes kasserade filar, vars ändar slogs av mot städet. Då fick man skarpa kanter. Efter skrotningen svarvades ämnet jämnt med slipade stål, vilka med försättarens hjälp pressades mot svarvämnets undersida, som rörde sig från svarvaren. Stålen skar då ej spånor ur materialet utan släpade mot ämnet. I ett sista moment användes polerstål. [...] Bjällror blankades aldrig med annat än polerstål, medan ljusstakar bearbetades ytterligare med polerskiva och polermedel. Då användes 'glänsvax'.

(Jag visste inte hur ett polerstål såg ut, men Digitalt Museum har detta:
https://digitaltmuseum.se/021026367458/polerstal)

Ibland kan man f.ö. se spår av olika steg i svarvningen genom att jämföra ljusmanschetterna med ljusstakens undersida. I alla fall har ljusmanschetterna på mina två par Skultuna-ljusstakar (mitten av 1800-talet) varierande finish beroende på plats. Både utsidan av röret och undersidan av själva ljusmanschetten har en yta liknande ljusstakens undersida, med lätt randighet, men på utsidan av röret verkar man ha gjort färre bearbetningssteg för där går det att känna randigheten som en lätt strukturerad eller sträv yta - undersidan av ljusmanschetten är mycket slätare. En äldre ljusmanschett från okänd fabrik är däremot polerad även på de ytorna.


Den närmaste tiden skulle jag vilja skriva en del om Müller och anknytande ämnen (som jag inte postat tidigare), för att knyta ihop säcken kring trycksvarvning innan jag engagerar mig i ett nytt ämne. Så om det mest väntas bli du och jag som diskuterar gjutsaker så ser jag gärna att det får vänta ett par veckor, tills jag kan fokusera på det! Hur låter det? (Däremot kommer jag nog att posta lite annat som kräver mindre funderande, men i helt andra ämnen, under tiden - några frågor kring föremål, osv.)

[FBQ]

Den närmaste tiden skulle jag vilja skriva en del om Müller och anknytande ämnen (som jag inte postat tidigare), för att knyta ihop säcken kring trycksvarvning innan jag engagerar mig i ett nytt ämne. Så om det mest väntas bli du och jag som diskuterar gjutsaker så ser jag gärna att det får vänta ett par veckor, tills jag kan fokusera på det! Hur låter det? (Däremot kommer jag nog att posta lite annat som kräver mindre funderande, men i helt andra ämnen, under tiden - några frågor kring föremål, osv.)
- Absolut. Jag kommer kanske att posta något här, kan ju vara för att någon annan vill vara med, eller helt enkelt för att jag kommer på något jag behöver posta för att inte glömma bort det. Men då vet jag att det dröjer innan jag får svar.

Kan ju passa på att nämna om ångmaskiner att det dröjde till 1899 innan Skultuna skaffade sina första ångmaskiner, då även en liten bensinmotor. Man hade ju tillgång till vattenkraft. 1901 blev de fler, men de var då tänkta som reservkraft. 1910 gick man helt över till elektrisk drift, och såväl ångmaskinerna som vattenturbinerna kopplades till generatorer för att generera elektrisk kraft.

[Anna-Carin]

Tack FBQ, det låter bra!

Jaha, så Skultuna skaffade ångmaskin såpass sent, jag hade inte trott att det var så populärt längre i en tid när elektricitet var på gång (kan ha berott på den lokala utbyggnadstakten för elnätet, förstås).

Glömde kommentera förut, att det nybyggda turbinhuset som drev manufakturverkstaden enligt synen 1858 som du läst, hamnar alltså ungefär i skarven mellan ljusstakar stämplade SB i nedsänkt rektangel kontra skarpstämplat SB. Ev kan den förändringen ha gett annat varvtal, som ger andra svarvspår. Det kan också tänkas att man bytt ut en del svarvar när man moderniserade bruket kring samma tid. Har du kollat om svarvspåren skiljer mellan ljusstakar med rektangelstämpel kontra skarpstämpel?

[Anna-Carin]

Carl Eduard Müller

Dags för slutredovisning av mina rön om Müller.

Pläteraren Carl Eduard Müller, född 1803, kom med sin familj till Skultuna bruk i februari 1832. Müllers familjeliv och hans tid i Stockholm har jag beskrivit i tråden Pläterfabrikörer i Stockholm 1825-1840, så jag sammanfattar det endast helt kort här - Müller hade förmodligen kommit från Berlin till Stockholm i slutet av 1825, och barnen var födda i Stockholm. Han hade först varit pläterargesäll, och sedan ägt och drivit en pläterfabrik under ett par år (fabriken sysselsatte 1-2 arbetare, förmodligen inklusive honom själv). Under tiden i Skultuna splittrades familjen och han gifte om sig.

På Skultuna har Müller titeln beredaremästare enligt husförhörslängden. Sven Rinmans Bergverks-lexicon (volym 1 s 106, 1788) berättar att "Beredare-Verkstad kallas vid Messings-Bruken det arbetsrum, hvarest de under Vattuhamrar af Messing, eller Lattun, djupade Kettlar, Castruller, Krukor, Bäcken, m. m. vidare för hand beredas, göras färdige, finisseras och förtennas, m. m." (Hos Rinman finns mycket att läsa; mässingsframställning behandlas t.ex. i volym 2 s 131-137.) Jag tolkar Rinmans beskrivning som att beredarna tar emot plåtstycken som redan hamrats till en tredimensionell form, kapar till den slutliga formen och löder ihop dem och förser dem med bottnar, pipar, och handtag; viker kanter osv.

FBQ som läst Erixons Skultuna-bok (del 2:1 eller 2:2) berättade att:

1832 anställdes en tysk som hette Edward Müller inom manufakturen. Han skall egentligen varit pläterarbetare men skall nu ha arbetat med mässing. Hans instrument skall ha varit svarvstol och polerstål. Nu är det ju oklart om det handlar om trycksvarvning eller vanlig metallsvarvning. Tydligen skall han ha kommit på en teknik att tillverka kittlar av tråband (remsor av mässingsplåt) i stället för att hamra ut dem. Den nya tekniken skall dock inte ha slagit igenom utan kittlarna lär ha slagits ut under lång tid framöver.

Samt att

Tydligen var det också Wilhelm Hammarsköld som genom förmedling av sin vän C. O. Zethelius fick Edward Müller till Skultuna.

Detta bör vara Carl Zethelius, 1811-1880. Han var son till silversmeden (sedermera brukspatron) Erik Adolf Zethelius och uppges ha bott i Stockholm fram till 1833 (källa: Nyby herrgård på Bygdeband), vilket betyder att fadern var i en bransch som var nära besläktad med Müllers, och att han och familjen var bosatt i Stockholm när Müller var aktiv där, vilket förklarar hur sonen Carl kan ha fått kännedom om Müller (utöver att Müller förstås annonserade i tidningarna ibland).

(FBQ beskrev sin kruka, som verkar vara trycksvarvad endast upptill, i inlägg 147, och i inlägg 151 spekulerade jag lite om hur tillverkningen av den kunde ha gått till).

Müller är kvar på Skultuna till 1839, då han flyttar iväg - tanken är förmodligen att han ska till Tyskland via Stockholm (husförhörslängden uppger Tyskland; utflyttningslängden Stockholm). Utflyttningslängden kallar honom bronsarbetare, medan husförhörslängderna konsekvent angett beredaremästare.

Erixons uppgifter, sammantaget med Müllers nu dokumenterade bakgrund i pläterbranschen, tycker jag entydigt visar att det var just trycksvarvning som var hans specialitet även på Skultuna. I beredarverkstaden arbetade man med plåt, inte gjutgods, så det är svårt att se vad han skulle ha använt svarv och polerstål till där, om inte för trycksvarvning. Därför anser jag att vi gemensamt har fastslagit att Müller införde trycksvarvning vid Skultuna under sin verksamhetsperiod där 1832-1839.


Källor:
Skultunas flyttlängd 1832 och 1839
Skultunas husförhörslängd 1824-1833, volym "Större bruksorten", p 266
Skultunas husförhörslängd 1834-1853, volym "Större bruksorten", p 17

[FBQ]

Jo, mycket hade väl alltmer börjat tala för det, och nu kan det nog ses som bekräftat. Intressant att få veta mer om honom.

Kan väl säga att jag började att titta på stämplar kontra svarvspår, men blivit avbruten av annat ute i mitt vanliga liv, så det har inte blivit något större material. Jag får nog lov att fortsätta lite till innan jag kan göra ett inlägg kring frågan.

[Anna-Carin]

Jo, mycket hade väl alltmer börjat tala för det, och nu kan det nog ses som bekräftat. Intressant att få veta mer om honom.

Kan väl säga att jag började att titta på stämplar kontra svarvspår, men blivit avbruten av annat ute i mitt vanliga liv, så det har inte blivit något större material. Jag får nog lov att fortsätta lite till innan jag kan göra ett inlägg kring frågan.

Även om det inte gav så mycket mer, så var det roligt att få stöd för en del av Erixons uppgifter i andra källor. Hade det kommit fram att han haft något mellanspel som gelbgjutare hade ju det där med svarvningen blivit mer svårtolkat, t.ex.

Låt livet ta den tid det behöver, det blir tid till att skriva/diskutera mer så småningom! Jag fortsätter så sakteliga med ytterligare dokumentationstrådar jag har planer på, och en del annat. Det kanske blir något i denna tråd också, men i så fall mer av karaktären faktainsamling och underlag för framtida funderingar.

[Lars M]

Modern Skultuna

Servettställ eller brevställ och med krona. KPS förmodar jag är formgivare? Alufluor tror jag är någon form av ytbehandling? 17 x 8 cm.