Tweet
Flaskans Kinnekulle för hållbarheten.
Intressant läsning! Källa:Norrköpings Tidning.Publicerad 2006-07-28 06:06
Varför hade och har somliga glasflaskor en kupad upphöjning i botten, en så kallad Kinnekulle eller "punt", frågade en läsare i denna spalt den 19/6. Vi lät Eva Lenneman, intendent på Vin-och sprithistoriska museet i Stockholm redogöra för några teorier. En är att det är en gammal tradition och ses som ett kvalitetstecken. En annan att det är för att flaskan skall stå stadigt och inte vingla på grund av ojämnheter i botten eller underlaget.
Men nu skriver Roland Ek i Norrköping:
Upphöjningen i botten av flaskan har att göra med två väsentliga faktorer:
Med en "kupad gavel" blir flaskan starkare än med en plan botten. Denna princip används ju ofta när man gör cisterner av olika slag, speciellt tryckkärl.
Innan man kom på att göra flaskan med den stora bottenupphöjningen och den fastbundna korken var det mycket vanligt att det jäsande vinet i flaskan endera fick korken att flyga ur flaskan, eller om korken satt tillräckligt fast sprängdes flaskan.
Det var munken Pierre Pérignon, mer känd som Dom Pérignon, född 1638 och död 1715, som tillskrivs utvecklandet av jäsningsprocessen för champagne, samt de tillverkningsmetoder och anordningar som krävs av processen..
Dom Pérignon, som var benediktinermunk vid klostret Hautvillers, Épernay, Champagne-Ardenne, utvecklade 1670 jäsningsprocessen för champagne genom att blanda flera viner och låta dem jäsa en andra gång i flaskan, och med hjälp av en kork försedd med en stålgrimma kan man förhindra att korken släpper under jäsningen.
För champagneflaskor är det ett alltså ett måste med intryckningen, för att flaskan ska klara trycket (5-6 Bar, eller ännu högre om flaskan förvaras varmt) från det mousserande vinet, om man inte vill göra glaset mycket tjockt.
Även flaskor med endast liten upphöjning blir förstås också starkare av denna, men här har nog stabiliteten också stor betydelse, det vill säga att det är lättare att göra en smal yta plan än en större yta.
Uttrycket "punt" kommer från "pontil" = en trästicka som används för att hålla mot glasbubblan under blåsningen, så att den inte blir skev eller spricker.
Nu för tiden tillverkas glasflaskorna oftast genom pressgjutning i en form, och då behövs inte punten som mothåll, men det är fortfarande viktigt med intryckningen i flaskbotten för stabilitet (planheten) och hållfasthet.
Det står i NT:s artikel: "I Champagne, där flaskorna vid ett tillfälle vilar upp-och-ner under lagringsperioden, stabiliserar punten flaskorna när de står på varandra med korkarna nedåt. Punten kan också stödja tummen när man häller upp vinet med en hand."
Båda dessa saker är bi*effekter av flaskans utförande, och har alltså inte varit av någon betydelse när det gäller framtagningen av flaskan.
I den traditionella träställningen för remuage, det vill säga då champagneflaskan gradvis vänds upp och ner, för att samla jästfällningen vid korken, användes ju inte alls punten för att stabilisera flaskorna, utan det är ju först under de senaste cirka 25 åren, då användningen av en maskin, så kallad gyropalett, som man möjligen utnyttjar någon stabiliseringseffekt. Mats Laurin
Varför hade och har somliga glasflaskor en kupad upphöjning i botten, en så kallad Kinnekulle eller "punt", frågade en läsare i denna spalt den 19/6. Vi lät Eva Lenneman, intendent på Vin-och sprithistoriska museet i Stockholm redogöra för några teorier. En är att det är en gammal tradition och ses som ett kvalitetstecken. En annan att det är för att flaskan skall stå stadigt och inte vingla på grund av ojämnheter i botten eller underlaget.
Men nu skriver Roland Ek i Norrköping:
Upphöjningen i botten av flaskan har att göra med två väsentliga faktorer:
Med en "kupad gavel" blir flaskan starkare än med en plan botten. Denna princip används ju ofta när man gör cisterner av olika slag, speciellt tryckkärl.
Innan man kom på att göra flaskan med den stora bottenupphöjningen och den fastbundna korken var det mycket vanligt att det jäsande vinet i flaskan endera fick korken att flyga ur flaskan, eller om korken satt tillräckligt fast sprängdes flaskan.
Det var munken Pierre Pérignon, mer känd som Dom Pérignon, född 1638 och död 1715, som tillskrivs utvecklandet av jäsningsprocessen för champagne, samt de tillverkningsmetoder och anordningar som krävs av processen..
Dom Pérignon, som var benediktinermunk vid klostret Hautvillers, Épernay, Champagne-Ardenne, utvecklade 1670 jäsningsprocessen för champagne genom att blanda flera viner och låta dem jäsa en andra gång i flaskan, och med hjälp av en kork försedd med en stålgrimma kan man förhindra att korken släpper under jäsningen.
För champagneflaskor är det ett alltså ett måste med intryckningen, för att flaskan ska klara trycket (5-6 Bar, eller ännu högre om flaskan förvaras varmt) från det mousserande vinet, om man inte vill göra glaset mycket tjockt.
Även flaskor med endast liten upphöjning blir förstås också starkare av denna, men här har nog stabiliteten också stor betydelse, det vill säga att det är lättare att göra en smal yta plan än en större yta.
Uttrycket "punt" kommer från "pontil" = en trästicka som används för att hålla mot glasbubblan under blåsningen, så att den inte blir skev eller spricker.
Nu för tiden tillverkas glasflaskorna oftast genom pressgjutning i en form, och då behövs inte punten som mothåll, men det är fortfarande viktigt med intryckningen i flaskbotten för stabilitet (planheten) och hållfasthet.
Det står i NT:s artikel: "I Champagne, där flaskorna vid ett tillfälle vilar upp-och-ner under lagringsperioden, stabiliserar punten flaskorna när de står på varandra med korkarna nedåt. Punten kan också stödja tummen när man häller upp vinet med en hand."
Båda dessa saker är bi*effekter av flaskans utförande, och har alltså inte varit av någon betydelse när det gäller framtagningen av flaskan.
I den traditionella träställningen för remuage, det vill säga då champagneflaskan gradvis vänds upp och ner, för att samla jästfällningen vid korken, användes ju inte alls punten för att stabilisera flaskorna, utan det är ju först under de senaste cirka 25 åren, då användningen av en maskin, så kallad gyropalett, som man möjligen utnyttjar någon stabiliseringseffekt. Mats Laurin
Comment