Jag lägger artikeln här eftersom Anna Petrus arbetade mest i tenn och gjutjärn samt även i brons. Om den hör hemma bättre på annan plats får admin gärna flytta den.
(Det gick inte att, via internetadress, direkt hänvisa till tidningen då man måste vara prenumerant för att kunna läsa artikeln. Därför har jag kopierat den i sin helhet - dock utan foton).

Ur Blekinge Läns Tidning 7/9 2009.
Ny bok om skulptören Anna Petrus
Boken, Anna Petrus, Skulptör
och industrikonstnär, ger
en god översikt av ett
kvinnligt konstnärskap i
början av förra seklet och
konstindustrins utveckling i
Sverige.
Den har skrivits på ett
utmärkt språk av konsthistorikern
Marie Rehnberg.

Förra våren hade Blekinge museum en utställning
med verk av skulptören Anna Petrus. Bland
annat visades hennes förslag till fontän för
Hoglands park i Karlskrona, framtaget 1928.
Ett förslag som trots mycket beröm aldrig
förverkligades. Nu har det kommit en bok om
Anna Petrus gärning som konstnär. Ett av kapitlen
handlar om fontänen och vad som hände.
“Ingen skulptris af vardagsmått”

Anna Petrus bodde i Karlskrona mellan 1922 och 1928. Det vill säga hennes man, marinläkaren
Harald Lyttkens, och två barn bodde här. Själv bodde och arbetade hon mestadels i Stockholm,
till de borgerliga Karlskronafamiljernas förskräckelse. Anna Petrus, född 1886 i Uppsala var yngst av fem syskon. Hennes mamma dog när dottern var endast elva år, vilket gjorde henne ekonomiskt oberoende. Direkt efter studentexamen 1906 lämnade hon hemmet. Hennes far ville att hon skulle studera juridik, men Anna Petrus visste tidigt att hon ville bli konstnär.
Anna valde efternamnet Petrus efter att hennes skolkamrater kallat henne så. Anna var “klippan”, Petrus, den orädda som klarade dem ur svårigheter. Uppenbarligen följde denna oräddhet henne hela livet. Hon kämpade mot den tidens syn på kvinnligt konstnärskap – kvinnor ansågs sämre konstnärer än männen – och hon kämpade för rätten att få vara utövande konstnär också när hon fått man och barn.

Starkt påverkade
Hennes man tycks ha varit en ovanligt förstående person. Anna Petrus vill inte gifta sig, inte
ens när första barnet föddes 1916. Ett år senare gifte hon sig dock, men hon förblev ateljén i Stockholm trogen. Man och släktingar tog hand om hem och barn. Tiden runt 1910 och 1920 var
turbulent för båda manliga och kvinnliga konstnärer i Sverige. Många nya strömningar märktes
i Europa och även om Anna Petrus och hennes konstnärsvänner inte levde mitt i, var de ändå starkt påverkade.
Författaren Marie Rehnberg tar upp de olika strömningarna och hur de påverkade svenskt
konstliv. Konstnärerna blev en sorts allkonstnärer som lät sig influeras av olika konstarter.
För Anna Petrus och många med henne blev dansen viktig. Anna Petrus medverkade bland annat
i den dansfilm som Isaac Grunewald gjorde. Hon anses ha tagit med sig rytmen och de gracila
rörelserna in i sin konst.

Såg tennets möjligheter
Anna Petrus valde inte någon lätt väg som konstnär. Hon väjde inte för det fysiskt tunga arbetet.
Hon blev inte som många av hennes kvinnliga kollegor målare eller keramiker, utan skulptör. Materialet var tenn och gjutjärn. Hon uppmärksammades bland annat av konstkritikerna
Gregor Paulsson som tidigt förutsåg att hon inte skulle bli någon “skulptris av hvardagsmått”.
Anna Petrus såg tennets alla möjligheter och blev en av de första medarbetarna i Firma Svensk Tenn som startade sin verksamhet 1924. Svenskt Tenn inledde ett unik samarbete med konstnärerna för att få fram vackrare vardagsvaror och knöt flera av den tidens stora konstnärer till sig.
Boken visar på några av Anna Petrus mest kända föremål, hennes tennljusstakar och
Brännvinsstånka i tenn. Den tar också upp hennes gjutjärnsarbete hos Näfveqvarns Bruk.
Ett återkommande motiv i alla år hos Anna Petrus är lejonet som hon blev en mästare att
återge i olika skepnader och material. Det sägs att lejonet symboliserar Anna Petrus dominante
fader.

Tappade gnistan sista tiden
Marie Rehnbergs bok beskriver konstnärslivet i Anna Petrus ateljé Tennispaviljongen vid Östermalms idrottscentrum, där hon levde både i konstnärskollektiv och med familjen. 1920 brann ateljén och ett stort antal av Anna Petrus skulpturer förstördes.
I boken beskrivs den stora besvikelse som Anna Petrus upplevde när hennes fontänförslag i
Karlskrona aldrig förverkligades. Av boken framgår att Anna Petrus hela tiden arbetade mycket
hårt. De sista åren av sitt liv tappade hon gnistan. Hon tycktes utarbetad. 1949 dog hon i
sommarhuset i Haverdalsstrand i Halland, troligen av magcancer.
I ett förord ger dottern, Sonja Lyttkens, en kärleksfull bild av modern. Marie Rehnberg påpekar
att Anna Petrus lämnat få dokument kvar om bakgrunden till sina konstnärliga arbeten. Men Rehnberg har ändå lyckats göra en fyllig bok om en kvinnlig svensk skulptör och hennes verk. Samtidigt har boken blivit spännande konstindustrihistoria. De många fotografierna ger
ytterligare en dimension.
Jane Betts