...sedan den veka, oskyldiga grönskan tonat ner till mogen och tung överblomning , upplever jag sommaren i sin allra tydligaste medelålder och det känns lite sorgligt. Det knaperfärska, obesudlade och upplyst gröna skimrande, har övergått i mognad, lite grådammigt med ett snäpp lägre skärpa. det är så tydligt...att jag inte ens nämner det...men...ni vet!
När vindarna lugnar sig en smula, rensar jag kring den nyplanterade syrénhäcken, sliter undan tovor av grönt och beiget gräs, låter solen leka varmt över axlarna - strax går solen in i tunga moln och vinden spelar upp. Oförutsägbart som en långt framskriden medelålder, det gäller att njuta de där ögonblicken, med händerna i jorden och solen i ryggen.