Tweet
Visst hade jag kunnat ta med den här artikeln i tråden Allmogekeramik!, men jag tror att läsarna skulle tycka att den skulle ta upp alltför stor plats bland de många skönheterna.
Hur som helst, så vill jag berätta om ett litet rön jag snubblade över, när jag på nytt bläddrade igenom Tom Möllers bok och hajade till vid en bild.
”-Handtaget känns bekant?” sa jag till mig själv. Och visst gjorde den det.
För en tid sedan köpte jag ett inte alltför snyggt, osignerat krus, men som ändå har charm, trots sin knottriga glasyr och sträva yta.
Det var hornen och ormhuvudena, alternativt omslutande blad, som gjorde det. Sedan färgerna och att glasyren med avsikt stundtals är glanslös och grov.
Med stor sannolikhet, och med stöd av uppgifterna i boken, vågar jag påstå att kruset är gjort av Johan Alfred Anjou.
Vad tror ni? Och kanske finns det fler exemplar av Anjous´ därute, att visa upp här?
Krukmakarsläkten Anjou i Skene by, Västergötland:
Carl Erik Anjou, född 1837, död 1873.
Salomon Johansson gifte sig med änkan, övertog verkstaden i hennes regi, och drev den till sin död 1923.
Johan Alfred Anjou, då 57 år gammal, drev krukmakeriet vidare till 1931.
Carl Erik Anjou, sonson med samma namn, fortsatte fram till sin död 1959.
En mindre historik finns också i Vingedals.
Utdrag ur Tom Möllers bok ”Krukmakare och kakelugnsmakare – eldens gång från fyr till pipa”, utgiven 1999:
Intervjun med sonsonen gjordes 1943.
”…Efter Salomons död 1923 övertog min far krukmakeriet. Femtiosju år gammal hann han bli, innan han rådde sig själv. Far hade gift sig tidigt med min mor Augusta Larsdotter, som tjänade som piga på vår gård.
Fars produktion var kanske inte helt lik farfars eller det som Salomon drejade. Han marmorerade en hel del och dessutom blandade han i oxider i den transparenta glasyren. En del nya former blev det också, som vaser, ölkrus, kaffekannor och värmlandsfat. Men han fortsatte att torrglasera och det gör jag också. Blåleran hämtade vi alltid från Viskans stränder när vattenståndet var lågt. Det var ett tungt arbete. Vi hyrde hästar och kärra och körde upp leran till verkstaden. Där bar vi in den och slog upp den till en toppig storklös med en träspade. Sedan rensade vi den på det lilla som fanns av sten och grus och bar ner den i lerkällaren under golvet. Där fick den sedan ligga och mogna...”
De tre sista bilderna är från Möllers bok, avfotograferade och redigerade.
Hur som helst, så vill jag berätta om ett litet rön jag snubblade över, när jag på nytt bläddrade igenom Tom Möllers bok och hajade till vid en bild.
”-Handtaget känns bekant?” sa jag till mig själv. Och visst gjorde den det.
För en tid sedan köpte jag ett inte alltför snyggt, osignerat krus, men som ändå har charm, trots sin knottriga glasyr och sträva yta.
Det var hornen och ormhuvudena, alternativt omslutande blad, som gjorde det. Sedan färgerna och att glasyren med avsikt stundtals är glanslös och grov.
Med stor sannolikhet, och med stöd av uppgifterna i boken, vågar jag påstå att kruset är gjort av Johan Alfred Anjou.
Vad tror ni? Och kanske finns det fler exemplar av Anjous´ därute, att visa upp här?
Krukmakarsläkten Anjou i Skene by, Västergötland:
Carl Erik Anjou, född 1837, död 1873.
Salomon Johansson gifte sig med änkan, övertog verkstaden i hennes regi, och drev den till sin död 1923.
Johan Alfred Anjou, då 57 år gammal, drev krukmakeriet vidare till 1931.
Carl Erik Anjou, sonson med samma namn, fortsatte fram till sin död 1959.
En mindre historik finns också i Vingedals.
Utdrag ur Tom Möllers bok ”Krukmakare och kakelugnsmakare – eldens gång från fyr till pipa”, utgiven 1999:
Intervjun med sonsonen gjordes 1943.
”…Efter Salomons död 1923 övertog min far krukmakeriet. Femtiosju år gammal hann han bli, innan han rådde sig själv. Far hade gift sig tidigt med min mor Augusta Larsdotter, som tjänade som piga på vår gård.
Fars produktion var kanske inte helt lik farfars eller det som Salomon drejade. Han marmorerade en hel del och dessutom blandade han i oxider i den transparenta glasyren. En del nya former blev det också, som vaser, ölkrus, kaffekannor och värmlandsfat. Men han fortsatte att torrglasera och det gör jag också. Blåleran hämtade vi alltid från Viskans stränder när vattenståndet var lågt. Det var ett tungt arbete. Vi hyrde hästar och kärra och körde upp leran till verkstaden. Där bar vi in den och slog upp den till en toppig storklös med en träspade. Sedan rensade vi den på det lilla som fanns av sten och grus och bar ner den i lerkällaren under golvet. Där fick den sedan ligga och mogna...”
De tre sista bilderna är från Möllers bok, avfotograferade och redigerade.
Bifogade filer
Samma hänkel som på den du visade Gideon. Glasyren ser svart ut, i visst läge djup blå nyans, men svart måste den sägas vara.
Comment