Skönheten ligger i betraktarens öga sägs det och alla har nog en egen inställning till vad som är konst. När jag skulle fylla väggarna i mitt nya hus med tavlor köpte jag en hel del som jag idag inte ens vill ge bort så fult är det! Smaken har ändrats genom att jag har läst en hel del om konst och har sett en hel del och har numera en bestämd uppfattning om vad mitt öga tycker är vackert. Helt enkelt att blir jag inte berörd av tavlan så köps den inte!

Har vänner som fortfarande tycker att afficher är det man ska hänga på väggarna, gärna med ett par som står mot en bakgrund av soluppgång eller klassikern gråtande pojken.....

Första gången Moderna Museet besöktes var när de hade en utställning med hängande kött och den typen av konst är för en landsortsböna totalt obegriplig. Har man lärt sig att slakta vet man att man gör det för husbehov, inte hänga upp det för att tittas på Då måste man nog vara stadsbo för uppskatta det..............

För mig är konst"konsumtionen" en resa som görs i den egna upplevelsen. Jag har med tiden lärt mig att uppskatta de uttryck som för många kan vara ganska svårförståeliga. Man kan naturligtvis invända mot att konsten ska behöva ta en omväg via teoretiska formler och formuleringar, men är man intresserad och nyfiken är det en mycket givande resa.

Jag ser konsten som ett uttryck i flera nivåer:

Den första nivån är att konsten reflekterar en känsla eller ett minne som man själv har upplevt. Ett vackert landskap eller en stadsmiljö påminner mig om en händelse som jag själv upplevt i en liknande situation. Därför gillar jag bilden/tavlan/skulpturen för att den ger mig en väg tillbaka till den upplevelse jag kände då.

I nästa nivå står konsten som en förmedlare av inlärda kunskaper. Man associerar till det man vet om konstnären och den tidsperiod när den skapades. Konsten blir en brygga till ett begrepp och en helhet och man känner sig delaktig med de ideal som rådde då bilden/tavlan/skulpturen skapades.

I nivån efter detta så talar konstverket direkt till mina sinnen. Den fysiska närvaron av konsten påverkar min livssituation eftersom jag aldrig kommer att bli densamma efter mötet med konstverket. Det sätter sina outplånliga spår hos mig. Mötet blir en transcendental upplevelse, en upplevelse utanför mitt medvetande.

Naturligtvis blir upplevelsen olika beroende på vem man är. Det hör till konstens grundförutsättningar. Idén är ändå att en upplevelse av, eller åsikt om konst är av godo, oavsett om upplevelsen eller åsikten är positiv eller negativ.

Mycket av den konst jag ser är helt ointressant för mig. Men jag kan också erkänna att den kan ha en uppgift för någon annan (och det är troligen också anledningen till att den fått hamna på galleriet eller museet). Tyvärr är det nog så att på sista tiden har konstens egen betydelse fått falla tillbaka till förmån för konstnärens. (Överkurs: ) Det gäller att lära sig en viss konstnärs verk och hans/hennes livsvillkor innan man kan tillgodogöra konsten. I mina ögon betyder det att min upplevelse av konsten har satts i andra rummet. Det tycker jag är tråkigt....

Men på Moderna Museet finns forfarande idag en hel del verk som berör mig in i hjärteroten. Särskilt i de rummen som visar de bästa exemplen ur de gamla samlingarna.

(PS: Tigeling: Du vet väl att köttstyckena var placerade efter figurerna i Picassos Guernica? Detta hänvisar till en del till mitt steg två: Det behövs en hel del kunskap för att andemeningen ska gå fram. Men även till min "överkurs" att känna till konstnären och hans/hennes intention.)

Märks det att jag läst konstvetenskap, eller?

Man får gratulera till konstvetenskapen. Då kan kanske du förklara hur Rembrandts Slotts himmel kan gå från ljusaste blått jämt över till klar gult utan att det finns en tillstymmelse till grönt.
Vår hjärna "framkallar" automatiskt" grönt om dessa färger kombineras på detta sätt men Nix Pix här.
Den tavlan hade suttit fint eftersom det är en dubbelrysare. Jag säger bara fy farao.
Hur är det med Noldes keramik den har nog aldrig funnits mer än i "datavärlden".
Dom gamla "Gubbarna" från 1400-1600-talen är annat än det "kiss och bajset" som framakallats på senare tid.
Har inte ännu sett någon modern målning som framkallat några rysningar. Är man för gammeldas?

Vad kan det vara som gör att ovanstående ansikte är så fascinerande?

Det måste vara symboliken i ungrenässansen.... Det skulle dröja ett tag innan den idealiserade porträttkonsten fick sitt inträde. Men å andra sidan var de inte heller bildsköna med dagens mått mätt (adelspersoner, som var de oftast porträtterade, idealiserades med hästansikten och glest mellan ögonen). På bilden du visar är det huvudsakliga motivet att visa ett särskilt känslotillstånd. Troligen religiös pietism, men adlig välvillighet till sina undersåtar kan också vara ett motiv. Så småningom övergav man både den idealiserade och den fotografiska avbilden (kameran kunde ju fixa det) till förmån för impressionismen. Och sen travade det på med ismer hit och dit.

Noldes keramik finns åtminstone på Internet (inte med bild dock), men man ska nog ha ett specialintresse för att orka ta reda på detaljerna. Det har inte jag, men troligtvis du som kanske har en av dessa. Bara att sätta igång och forska!

Man måste nog se Rembrandts himmel i verkligheten för att kunna förklara den. En förklaring kan vara att den faktiskt varken är gul eller blå. Hela bilden har sin egen relativitet och det kan vara andra färger än "vanligt" gult och blått. Troligen ockra- och umbratoner eftersom han mörkgrundade dukarna först och sedan jobbade fram dagrarna. Men helt omöjligt att säga på förhand, alltså... Kolla in dessa internetavbildningar: I den ena gult, blått och grönt. I den andra Ockra och Umbra...

Slottet är den klaraste gula gult man kan tänka sig som i nästa ögonblick har jämt övergott till klaraste ljusblått. Jag har inte kollat varken Nolde eller umbra, gullokra., Dessa två sistnämda färgerna vet jag hur dom ser ut.
Nolde är svår, har inga större förhoppningar så mitt intresse är svalt.
Får kolla jordfärgerna nu.

Där var ju en av "mina" kanontavlor men... färgerna på min skärmen är ett skämt mot i verkligheten.